God morgon!
Det kanske är så man borde säga efter en lång, som det verkar vara, dvala. Men skenet kan bedra och i själva verket har jag varit mer aktiv sedan jag skrev sist (maj) än någonsin, tror jag.
Låt mig förse er med en snabb uppdatering.
Jobbet har gått väldigt bra och jag har fortfarande min tjänst som projektledare. Anordnade precis ett event som lockade 65,000 personer och bättre ska det bli!
Herr Söt går det också bra med. Han och jag bor numera i ett slott i centrala Göteborg, "mett i schmeeeeten vettu!", som man säger här i götet. Herr Söt är underbar på alla sätt och vis och han gör mig lycklig!!! Vi åker till Thailand på kärlekssemester om en månad, i över en månad.
När det kommer till min blogg har jag ju hållt mig ganska laid back ett tag. Har helt enkelt varken haft motivation eller lust att skriva. Vet inte om detta kanske blir mitt sista inlägg, eller om jag kanske kommer få upp min lust igen. Oavsett är jag inte redo att släppa taget helt, och den kommer därför få ligga kvar ett tag till.
Jag säger som det gamla ordspråket - den som lever får se. Njut av livet tills vi hörs nästa gång. Tjipp tjopp!
I denna ljuva sommartid
Idag har jag sommarklänningen på mig till jobbet. Det känns underbart härligt och jag myser i hela kroppen. Jag myser också därför att Herr Söt och jag tog sovmorgon idag och för att jag inte kommer vara på jobbet förrän klockan 10. Dessutom har jag inga möten, inte lika mycket stress som vanligt, och en underbar sol som kommer att stråla in igenom mitt kontorsfönster.
Jag myser också för att jag ser fram emot en pangsemester i Amsterdam i sommar, som följs av en båtluff i de grekiska öarna. Och jag kan inte hjälpa det, men hoppas lite egoistiskt-turistiskt att den grekiska krisen drar ner ekonomin som hårdast just precis när jag är där. Sedan kan det bli bra igen. Jag myser dessutom för att jag ska ta dykcertifikat. Och för att lägenheten Herr Söt och jag har tittat på kanske snart blir vår.
Jag tar orden ur Petters mun och säger - Det går bra nu, kompis det går bra nu.
High above the chimney tops thats where you'll find me
Somewhere over the rainbow
Way up high
And the dreams that you dreamed of
Once in a lullaby ii ii iii
Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true ooh ooooh
Someday I'll wish upon a star
Wake up where the clouds are far behind me ee ee eeh
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney tops thats where you'll find me oh
Somewhere over the rainbow bluebirds fly
And the dream that you dare to,why, oh why can't I? i iiii
Well I see trees of green and
Red roses too,
I'll watch them bloom for me and you
And I think to myself
What a wonderful world
Well I see skies of blue and I see clouds of white
And the brightness of day
I like the dark and I think to myself
What a wonderful world
The colors of the rainbow so pretty in the sky
Are also on the faces of people passing by
I see friends shaking hands
Saying, "How do you do?"
They're really saying, I...I love you
I hear babies cry and I watch them grow,
They'll learn much more
Than we'll know
And I think to myself
What a wonderful world (w)oohoorld
Someday I'll wish upon a star,
Wake up where the clouds are far behind me
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney top that's where you'll find me
Oh, Somewhere over the rainbow way up high
And the dream that you dare to, why, oh why can't I? I hiii ?
♥
Frankfurt
Jag har haft några händelserika dagar. Messe Frankfurt är ett gigantiskt område som också kan kallas "Svenska Mässan, släng dig i väggen en miljon gånger!" Typ.
Mestadels har jag stått i en monter; sålt våra produkter, marknadsfört events och försökt att få folk att gå med i vår organisation. Det gick bra. Dessutom har jag haft ett flertal intressanta möten, vilka har gett mig styrka att fortsätta genomföra de events som jag jobbar med. Jag har också varit på fest i en sakral kyrka; dansat till Scooter och druckit gratis prosecco. Vilken hädelse!
En sak hände dock, och den var väldigt jobbig. Jag fick på måndag morgon reda på att min älskade morfar Yngve hade gått bort. Han var väldigt gammal, och mådde inte bra, så det var väntat. Men det var jobbigt att stå på mässan tillsammans med massa representabla och konservativa tyskar just då. Helst av allt ville jag vara hemma i Texas, krama mamma och vara ledsen med henne. Som tur kom Herr Söt ner till Frankfurt just den dagen och han lånade hämningslöst ut sin axel till mig att gråta på. Nu är det bättre. Morfar lider inte mer. Det var bäst för honom vad som hände, trots att det är jobbigt för oss anhöriga.
Vila i Frid, morfar. Och hälsa mormor.
Vi kom hem i onsdags. Tack och lov så kom vi hem. Katla har ju ställt till det för flygtrafiken, och trots att Frankfurt var bra hade jag inte viljat stanna kvar en dag till. Hette inte draken i Bröderna Lejonhjärta Katla, förresten?
Ich reise nach Frankfurt
Okej jag har mycket för mig. Mitt jobb kräver mycket tid och jag har helt plötsligt blivit både manager och projektledare och det är en ständig jakt efter nya tillägg och händelser för att utveckla mitt arbete och projekten som tillhör det. Men jag mår bra; det är kul och jag får resa. Just nu sitter jag på Landvetter Flygplats och väntar på att flyget till Frankfurt ska avgå. Jag ska vara där i tre dagar, jobba på mässa och "representera" företaget, som det så fint heter.
Herr Söt kommer också ner, och det för tankarna tillbaka till Berlin. Mys.
Jag ska försöka blogga lite oftare, ser att ni fortfarande kikar in vilket jag tycker är kul. Nu, boarding. Hasta la vista!
Preparation meeting
Min kära Herr Söt jobbar ju också med ljusdesign och är en viktig del i projektet. Himlans skoj att ha min kärlek som partner in crime även på jobbet. Vi har som vanligt tillbringat mycket tid tillsammans, vilket har varit lika underbart som alltid. Nackdelen med vårt täta umgänge är att det blir så förbannat tomt när han åker hem igen. Hela kvällen har jag känt mig ledsen utan egentlig anledning, och det är väldigt dumt att lägga energi på tråkigheter när jag inte behöver. Jaja. I morgon får jag i alla fall äntligen mitt kontor, så jag ser i min ensamhet fram emot veckan som kommer. Trots att den förmodligen kommer bli minst lika hektisk som den forna helgen.
Nu är det alltså dags att sova.
Förändring förgyller
Det är viktigt att känna sig viktig
Att gå hemma och rulla tummarna är inget roligt. Och jag förstår verkligen att "Soffliggarna" blir soffliggare. För man blir jävligt trött av att inte göra någonting. Själv har jag gått hemma sedan mitten av januari och det känns otroligt påfrestande för kroppen: Jag blir latare, fetare, tröttare och dessutom allmänt omotiverad att arbeta när det väl kommer till kritan. Jag har ju jobbat hemifrån under den här tiden, men det är liksom inte samma sak som att sitta vid sitt skrivbord och jobba mellan 08 och 17.
Jag har i alla fall ett jobb nu. Ett bra jobb som projektledare och manager. Motivationen var bra mycket sämre innan jag visste vad jag skulle göra. Detta jobbet är kul. Nu har jag klart för mig vad det är jag ska arbeta med, det är bara arbetsplatsen som saknas just nu. Men allt har sin tid och jag vet att det kommer lösa sig.
Till helgen blir det stormöte i Texas. Då flygs alla designers in till nästa års projekt, och tillsammans med dem ska jag vara med och välja ut de platser som skall ljussättas. Samtidigt ska jag bistå med allmän information till dem angående staden vi befinner oss i, logi, transport, mat och så vidare. Trots att jag är trött som ett as och helst vill sova mest hela tiden, känns det ändå någonstans i periferin skönt att aktivera mig igen. Komma ur mitt ide och dra mitt strå till stacken, arbetsmyra som jag faktiskt är.
Men jag skulle ju bara hångla lite...
Lånade bilen och överraskade Herr Söt igår. Skrämde skiten ur honom när jag iklädd en svart luvjacka frenetiskt ringde på hans dörr ifrån den mörka trappuppgången strax innan midnatt. Han trodde nog att det var bödeln som kom på besök. Men min skrämseltaktik hade en positiv inverkan på kvällens outcome; när nerverna ligger på utsidan så känner man mer. Och vi hade en väldigt mysig kväll och natt där vi kände mycket för varandra.
I morse vaknade vi upp, fortfarande tätt omslingrade, och pussades god morgon. Länge. Lite för länge. För när jag senare gav mig ut för att parkera om bilen, mötte jag den där damen som ingen vill möta. Med tunga steg gick jag mot bilen, befarade det värsta men hoppades ändå på att ha blivit förskonad. Det hade jag givetvis inte. På rutan satt den här och lyste mot mig, i solens färg. Men olikt solen gjorde den mig inte lycklig. Jag svor för mig själv att jag skulle ramma lapplisehelvetet med bildörren på tillbakavägen, men hon hade redan hunnit pipa iväg. De är lika kvicka som kackerlackor. ...Och tur var ju det för Lisan, för jag hatar kackerlackor..! Grr.
Hello Africa, tell me how you doin'
Egypten var i alla fall helt magiskt. Trots både ihärdiga småkryp och araber är det nästan så att jag saknar dem nu när jag är hemma i lamslagna Sverige. Solen gassade hela dagarna, himlen var klarblå och vattnet var kristallklart. Nej, alltså, läs igen: K R I S T A L L K L A R T. Aldrig någonsin har jag upplevt ett sådant vatten. När jag låg på ytan och förföljde färgglada meterlånga fiskar med snorkel och cyklop, kunde jag samtidigt spana på Herr Söt som låg 25 meter ner och bubblade med sin syrgasmask - så klart var det. Att sedan vattnet innehöll allt ifrån vackra koraller till havssköldpaddor gjorde ju inte Röda havet mindre magiskt. Det sägs förresten att anledningen till varför Röda havet kallas just som det gör beror på att de röda Sinaibergen avspeglar sig i vattnet och lämnar ett rött sken. Jag ljuger inte när jag säger att ökenlandskapet är helt underbart, och Sharm El Sheikh är verkligen ett paradis utöver dess like. Dessvärre har Sharm förvandlats till ett litet Las Vegas, med blinkande discolampor längs strandpromenaden, och med araber utklädda till Schejkar som dansar "typiskt autentiska danser" till Dr. Albans gamla dängor. Men jag klagar inte. Vi fick gjort allt vi tänkte vi skulle göra; rida kamel, dyka, snorkla, sola, shoppa billiga kopior, dricka paraplydrinkar, dansa, känna sanden mellan tårna...
Jag känner mig nyladdad och redo att börja arbeta. Att komma bort var precis vad jag behövde. Tack, Herr Sötast. Du är fan i mig helt underbar.
Kameler är högre än man tror, kan jag lova!
Sharm El Sheikh
Bortsett från det så har livet lekt med mig. Jag har nämligen blivit överraskad av fina Herr Söt. I fredags tog han med mig till Lindgrens Krog i Texas, där vi åt oxfilé och drack rödvin. Myselimysmys! När vi satt där frågade han mig vad jag gjorde på onsdag och jag svarade att jag inte visste. Han tog då upp sin I-phone och visade ett bildspel för mig. Den första bilden föreställde en karta som visade Egypten. Därefter fortsatte det med bilder på kameler, stränder, solnedgångar, och ytterligare kartor över Egypten - med fokus på Sharm El Sheikh. Jag vågade inte riktigt tro att vad jag misstänkte kunde vara sant, så jag tänkte att han skulle ta med mig ut på en orientalisk restaurant och tyckte att bilderna passade in eftersom vi hade pratat mycket om Egypten det sista. Och jag log lite undrande. Men så sa han:
"- Du fattar att vi kommer vara där nästa vecka va?"
Ja. Och så är det. På onsdag tar min kärlek med mig till en veckas sol, bad, dyk och kamelridning i Sharm El Sheikh. Så nu återstår det bara för mig att säga: In your face, bitches!
Välkommen till världen, knodden
Klockan var 03 när Acke ringde och bad mig komma dit. Det var dags. Jag hade åtagit mig uppdraget att köra in Zandrich och Acke till Östra sjukhuset och jag slängde mig därför i bilen och ilade in i Gråboskogarna för att plocka upp de blivande föräldrarna. 16,5 timmar senare kom det lilla hjärtebarnet. Han var en aning skev efter sugklockan och sådär skrynklig som man hade hört att bebisar skulle vara när de är nyförlösta, men han var det sötaste jag någonsin sett. Innan förlossningen var jag nervös över vad som skulle komma men att vara med när ett barn möter världen för första gången var det häftigaste jag någonsin upplevt. Trots blod, sprutor, saxar, sugklocka, slibbig navelsträng, moderkakeklägg och en sönderplågad syster som skrek rätt ut av smärta var det så otroligt fint.
Jag beskrev det för någon som att det var som när man ser en naturfilm på TV. Lejonen som jagar gaseller på savannen. Ögonblicket då de får tag i det stackars djuret och sliter det i stycken; det är blodigt, läskigt men fascinerande. Det är naturligt och så fruktansvärt rått att det blir vackert. Såhär har det alltid varit och det är ingenting vi kan påverka. Såhär fungerar naturen när den är som renast. Då jag själv aldrig har fött något barn var jag rädd att jag aldrig skulle kunna tänka mig att föda efter att ha varit med på förlossningen. Visst lär det ta ett tag till, men jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har känt mig så villig att någon gång ha ett eget barn som jag nu är.
Den 2 februari 2010, kl. 20.19, föddes Lillprinsen. 50 cm lång och 3,9 kg. Jag är en väldigt stolt moster.
Adrenalinstinn
Som kompensation lägger jag dock upp en bild ifrån helgen som gick. Då skålade Herr Söt, Cuz och jag i allt som gick att skåla i, och allt som gick att skåla för.
Dagens bild
Med start idag ska jag publicera en bild om dagen. Jag ska försöka ta ett foto precis klockan 20.00 varje dag. Ungefär som en fotodagbok men i bloggformat. Den första bilden är på min superdupergravida syster Zandrich. Hon skulle ha fött i torsdags. Idag är det måndag och bebisen sitter där den sitter. Det förstår jag verkligen, så jäkla kallt som det är här ute i världen..!
Partidebatten
Och så tillbaka till Sverige. TV:n står på och visar reprisen av debatten mellan Mona Sahlin och Herr Reinfeldt. Jag "missade" den första sändningen eftersom jag istället gjorde någonting jag inte ens minns. Denna gången står TV:n på men ljudet är av. Att titta på Svensk partidebatt är som att se på när två sniglar har sex - det händer ingenting. Jag tycker tyvärr att det är ovärt att genomlida dessa debatter. Jag har helt enkelt inget engagemang att engagera mig i människor utan engagemang. För så känns det. Och jag är nog inte ensam. Jag, likt många andra svenskar kommer således att lägga min röst baserad på de egna förutfattade meningarna framför att ta reda på fakta. Varför kan inte politik bara vara roligt även här?
