Jag var någonstans... Vart exakt kan jag inte minnas men jag vet att solen sken och luften var het. Det var mycket folk omkring mig och vi skulle göra någonting tillsammans. Något viktigt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var goda, men helt plötsligt började ett alarm att ringa. Det tjöt verkligen; skar liksom i öronen. Jag kunde inte sluta tänka på tinnitus. Min pappa har ju det och jag har fått för mig att jag också kommer att få det. Förr eller senare. Detta var ett guldläge för tinnitusdemonen att sätta klorna i mig.

Det fanns personal på plats och jag bad dem att stänga av alarmet. De nickade medgivande men ingenting hände. Jag sa till personalen flera gånger att de måste stänga av det förbannade larmet; vi måste ha vårt möte innan det är för sent, och vi kunde inte ha det någon annanstans. Och tinnitusdemonen snokade runt i krokarna. Slutligen kom det fram att personalen inte visste hur de skulle stänga av larmet, och jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Jag drog i sladdar, slet i larmet, skrek tillbaks, men det bara tjöt vidare. Fanshelvetesjävlaskit! Jag var tokfrustrerad, och ingen annan verkade bry sig.

Slutligen öppnade jag ögonen till det verkliga livet och insåg till min förvåning att min alarmklocka på nattuksbordet stod och ringde för fulla muggar. Tjugo minuter hade gått sedan klockan först ringde. Inte undra på att öronen gjorde ont. Jag slängde mig på stopknappen. Tydligen dags att starta dagen. Satte ned fötterna på golvet, gnuggade ögonen och skakade av mig frustrationen. Undrar vad den här dagen har att bjuda på? Drömmen är inte svårtolkad; den talar för sig själv. Idag blir en stor dag och mycket kan hända. Om folk lyssnar och inget kommer emellan.