Lånade bilen och överraskade Herr Söt igår. Skrämde skiten ur honom när jag iklädd en svart luvjacka frenetiskt ringde på hans dörr ifrån den mörka trappuppgången strax innan midnatt. Han trodde nog att det var bödeln som kom på besök. Men min skrämseltaktik hade en positiv inverkan på kvällens outcome; när nerverna ligger på utsidan så känner man mer. Och vi hade en väldigt mysig kväll och natt där vi kände mycket för varandra.

I morse vaknade vi upp, fortfarande tätt omslingrade, och pussades god morgon. Länge. Lite för länge. För när jag senare gav mig ut för att parkera om bilen, mötte jag den där damen som ingen vill möta. Med tunga steg gick jag mot bilen, befarade det värsta men hoppades ändå på att ha blivit förskonad. Det hade jag givetvis inte. På rutan satt den här och lyste mot mig, i solens färg. Men olikt solen gjorde den mig inte lycklig. Jag svor för mig själv att jag skulle ramma lapplisehelvetet med bildörren på tillbakavägen, men hon hade redan hunnit pipa iväg. De är lika kvicka som kackerlackor. ...Och tur var ju det för Lisan, för jag hatar kackerlackor..! Grr.