Klockan var 03 när Acke ringde och bad mig komma dit. Det var dags. Jag hade åtagit mig uppdraget att köra in Zandrich och Acke till Östra sjukhuset och jag slängde mig därför i bilen och ilade in i Gråboskogarna för att plocka upp de blivande föräldrarna. 16,5 timmar senare kom det lilla hjärtebarnet. Han var en aning skev efter sugklockan och sådär skrynklig som man hade hört att bebisar skulle vara när de är nyförlösta, men han var det sötaste jag någonsin sett. Innan förlossningen var jag nervös över vad som skulle komma men att vara med när ett barn möter världen för första gången var det häftigaste jag någonsin upplevt. Trots blod, sprutor, saxar, sugklocka, slibbig navelsträng, moderkakeklägg och en sönderplågad syster som skrek rätt ut av smärta var det så otroligt fint.

Jag beskrev det för någon som att det var som när man ser en naturfilm på TV. Lejonen som jagar gaseller på savannen. Ögonblicket då de får tag i det stackars djuret och sliter det i stycken; det är blodigt, läskigt men fascinerande. Det är naturligt och så fruktansvärt rått att det blir vackert. Såhär har det alltid varit och det är ingenting vi kan påverka. Såhär fungerar naturen när den är som renast. Då jag själv aldrig har fött något barn var jag rädd att jag aldrig skulle kunna tänka mig att föda efter att ha varit med på förlossningen. Visst lär det ta ett tag till, men jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har känt mig så villig att någon gång ha ett eget barn som jag nu är.

Den 2 februari 2010, kl. 20.19, föddes Lillprinsen. 50 cm lång och 3,9 kg. Jag är en väldigt stolt moster.