Att gå hemma och rulla tummarna är inget roligt. Och jag förstår verkligen att "Soffliggarna" blir soffliggare. För man blir jävligt trött av att inte göra någonting. Själv har jag gått hemma sedan mitten av januari och det känns otroligt påfrestande för kroppen: Jag blir latare, fetare, tröttare och dessutom allmänt omotiverad att arbeta när det väl kommer till kritan. Jag har ju jobbat hemifrån under den här tiden, men det är liksom inte samma sak som att sitta vid sitt skrivbord och jobba mellan 08 och 17.

Jag har i alla fall ett jobb nu. Ett bra jobb som projektledare och manager. Motivationen var bra mycket sämre innan jag visste vad jag skulle göra. Detta jobbet är kul. Nu har jag klart för mig vad det är jag ska arbeta med, det är bara arbetsplatsen som saknas just nu. Men allt har sin tid och jag vet att det kommer lösa sig.

Till helgen blir det stormöte i Texas. Då flygs alla designers in till nästa års projekt, och tillsammans med dem ska jag vara med och välja ut de platser som skall ljussättas. Samtidigt ska jag bistå med allmän information till dem angående staden vi befinner oss i, logi, transport, mat och så vidare. Trots att jag är trött som ett as och helst vill sova mest hela tiden, känns det ändå någonstans i periferin skönt att aktivera mig igen. Komma ur mitt ide och dra mitt strå till stacken, arbetsmyra som jag faktiskt är.

I've always enjoyed the ride. Det har liksom alltid varit lite av mitt signum, att inte riktigt ha koll på läget men ändå ha det på något vis. Ett organiserat kaos; en drömaktig verkligehet. Jag har aldrig riktigt vetat vad som kommer hända i mitt liv och jag har njutit av den färden. The Rush. Frågetecknen som suddats ut och ersatts av en kortsiktig stabilitet. Fram tills nu.

Jag söker inte längre den där spänningen längre. Inte på samma vis. Jag har återvänt till staden jag trodde skulle bli den sista platsen jag skulle sätta ner foten på. Jag vill satsa på en karriär som nödvändigtvis inte behöver innebära ett presidentskap, utan snarare att den gör att jag trivs med min tillvaro. (Ja, visst fantiserar jag fortfarande om att bli ekonomiskt oberoende ibland, men jag förstår samtidigt att risken blir allt mindre ju längre tiden går...)

Men så händer det igen. Jag står handfallen och väntar. Har precis utelämnat mig för både gamla och eventuellt nya arbetskamrater och känner mig oerhört sårbar. Nästan naken. Att inte kunna påverka mitt eget utfall är någonting som både frustrerar och påfrestar, framför allt på psyket. På fredag får jag min dom. Antingen blir det fest eller kolera.

Men lite spännande får jag nog erkänna att det fortfarande är.

Nääää! Idag jobbade jag från nine till ten thirty pm. Lång dag. Trött som ett as, ändå sover jag inte redan. Konstig jag är. Det börjar verkligen dra ihop sig nu. Om mindre än en vecka kommer 70 deltagare från världen över till lilla A-town för att deltaga i en fem dagars workshop innan själva evenemanget startar. Full rulle för hela slanten. Jag trivs. Mår bra med att ha såhär mycket att göra nu. Jobbar verkligen oavbrutet, från att jag sätter mig framför datorn på morgonen till 4 timmar efter att jag egentligen borde lämnat kontoret. Kul, det är verkligen kul!

Nej, det handlar inte om att vara snygg i kostym. På mitt kontor får man lov att gå i både aftonklänning och baggybrallor. Jag brukar välja det sistnämnda. Det handlar om att vara kontorstjej. Office chica kanske man skulle säga. Kontorsbrutta, kan man kalla det på svenska om man nu hellre skulle vilja göra det.

Att trivas på jobbet är viktigt för välmåendet. Därför är jag jäkligt glad. För jag trivs verkligen på mitt. Att jobba med event är skitkul, och att få lov att vara nära chefen och agera lite spindel i nätet gillar jag absolut. Dra i några trådar, fixa och trixa. Lösa problem. Komma upp med nya idéer och utveckla gamla. Det passar mig ypperligt. Att också ha fantastiskt bra kollegor gör ju inte direkt saken sämre. Nu har jag dessutom fått skrivbord, dator och eget nummer. Jag är kär i mitt jobb.

Det roligaste av allt är att projektet jag arbetar med startar med kontorsarbete, för att senare övergå till mer praktiska moment och en workshop med både lokalt och internationellt fokus. Våra gäster skall arbeta kreativt för att både sätta sig själva och staden på var mans hornhinna. I slutet av hela projektet kommer mina kollegor och jag stå där, trötta men nöjda, ungefär som efter en rejäl omgång sex. Vi kommer att småle fånigt men stolt över vad vi klarat av att prestera. Och precis som när chican pippar ser hon inte endast fram emot målet utan också emot resan dit.



Och på tal om eufori så dansar jag inte till DJ Tiësto ikväll på Trädgårn i Göteborg. Kors kors kors i taket. Har hon gått och blivit galen också?!

Hej Anna!

Fick du tag på någon intressant tranieéplats nu i maj.

Ursäkta att jag varit så långsam med att höra av mig igen men det har varit mycket olika saker att ta tag i för mig denna vår.

Nu kommer vi att jobba med xxxxx xxxxx xxxx den närmaste tiden och är du intresserad att vara med på något vis så hör gärna av dig.

Den bakgrund och det intresse som du visar kring människor, natur och kultur tilltalar mig mycket och jag träffar dig gärna framgent för att berätta om hur vi tänker på lång sikt.

Hälsningar

xxxxx xxxx,
Aveny xxxxx