Men jag skulle ju bara hångla lite...
Lånade bilen och överraskade Herr Söt igår. Skrämde skiten ur honom när jag iklädd en svart luvjacka frenetiskt ringde på hans dörr ifrån den mörka trappuppgången strax innan midnatt. Han trodde nog att det var bödeln som kom på besök. Men min skrämseltaktik hade en positiv inverkan på kvällens outcome; när nerverna ligger på utsidan så känner man mer. Och vi hade en väldigt mysig kväll och natt där vi kände mycket för varandra.
I morse vaknade vi upp, fortfarande tätt omslingrade, och pussades god morgon. Länge. Lite för länge. För när jag senare gav mig ut för att parkera om bilen, mötte jag den där damen som ingen vill möta. Med tunga steg gick jag mot bilen, befarade det värsta men hoppades ändå på att ha blivit förskonad. Det hade jag givetvis inte. På rutan satt den här och lyste mot mig, i solens färg. Men olikt solen gjorde den mig inte lycklig. Jag svor för mig själv att jag skulle ramma lapplisehelvetet med bildörren på tillbakavägen, men hon hade redan hunnit pipa iväg. De är lika kvicka som kackerlackor. ...Och tur var ju det för Lisan, för jag hatar kackerlackor..! Grr.
Hello Africa, tell me how you doin'
Egypten var i alla fall helt magiskt. Trots både ihärdiga småkryp och araber är det nästan så att jag saknar dem nu när jag är hemma i lamslagna Sverige. Solen gassade hela dagarna, himlen var klarblå och vattnet var kristallklart. Nej, alltså, läs igen: K R I S T A L L K L A R T. Aldrig någonsin har jag upplevt ett sådant vatten. När jag låg på ytan och förföljde färgglada meterlånga fiskar med snorkel och cyklop, kunde jag samtidigt spana på Herr Söt som låg 25 meter ner och bubblade med sin syrgasmask - så klart var det. Att sedan vattnet innehöll allt ifrån vackra koraller till havssköldpaddor gjorde ju inte Röda havet mindre magiskt. Det sägs förresten att anledningen till varför Röda havet kallas just som det gör beror på att de röda Sinaibergen avspeglar sig i vattnet och lämnar ett rött sken. Jag ljuger inte när jag säger att ökenlandskapet är helt underbart, och Sharm El Sheikh är verkligen ett paradis utöver dess like. Dessvärre har Sharm förvandlats till ett litet Las Vegas, med blinkande discolampor längs strandpromenaden, och med araber utklädda till Schejkar som dansar "typiskt autentiska danser" till Dr. Albans gamla dängor. Men jag klagar inte. Vi fick gjort allt vi tänkte vi skulle göra; rida kamel, dyka, snorkla, sola, shoppa billiga kopior, dricka paraplydrinkar, dansa, känna sanden mellan tårna...
Jag känner mig nyladdad och redo att börja arbeta. Att komma bort var precis vad jag behövde. Tack, Herr Sötast. Du är fan i mig helt underbar.
Kameler är högre än man tror, kan jag lova!
Sharm El Sheikh
Bortsett från det så har livet lekt med mig. Jag har nämligen blivit överraskad av fina Herr Söt. I fredags tog han med mig till Lindgrens Krog i Texas, där vi åt oxfilé och drack rödvin. Myselimysmys! När vi satt där frågade han mig vad jag gjorde på onsdag och jag svarade att jag inte visste. Han tog då upp sin I-phone och visade ett bildspel för mig. Den första bilden föreställde en karta som visade Egypten. Därefter fortsatte det med bilder på kameler, stränder, solnedgångar, och ytterligare kartor över Egypten - med fokus på Sharm El Sheikh. Jag vågade inte riktigt tro att vad jag misstänkte kunde vara sant, så jag tänkte att han skulle ta med mig ut på en orientalisk restaurant och tyckte att bilderna passade in eftersom vi hade pratat mycket om Egypten det sista. Och jag log lite undrande. Men så sa han:
"- Du fattar att vi kommer vara där nästa vecka va?"
Ja. Och så är det. På onsdag tar min kärlek med mig till en veckas sol, bad, dyk och kamelridning i Sharm El Sheikh. Så nu återstår det bara för mig att säga: In your face, bitches!
Välkommen till världen, knodden
Klockan var 03 när Acke ringde och bad mig komma dit. Det var dags. Jag hade åtagit mig uppdraget att köra in Zandrich och Acke till Östra sjukhuset och jag slängde mig därför i bilen och ilade in i Gråboskogarna för att plocka upp de blivande föräldrarna. 16,5 timmar senare kom det lilla hjärtebarnet. Han var en aning skev efter sugklockan och sådär skrynklig som man hade hört att bebisar skulle vara när de är nyförlösta, men han var det sötaste jag någonsin sett. Innan förlossningen var jag nervös över vad som skulle komma men att vara med när ett barn möter världen för första gången var det häftigaste jag någonsin upplevt. Trots blod, sprutor, saxar, sugklocka, slibbig navelsträng, moderkakeklägg och en sönderplågad syster som skrek rätt ut av smärta var det så otroligt fint.
Jag beskrev det för någon som att det var som när man ser en naturfilm på TV. Lejonen som jagar gaseller på savannen. Ögonblicket då de får tag i det stackars djuret och sliter det i stycken; det är blodigt, läskigt men fascinerande. Det är naturligt och så fruktansvärt rått att det blir vackert. Såhär har det alltid varit och det är ingenting vi kan påverka. Såhär fungerar naturen när den är som renast. Då jag själv aldrig har fött något barn var jag rädd att jag aldrig skulle kunna tänka mig att föda efter att ha varit med på förlossningen. Visst lär det ta ett tag till, men jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har känt mig så villig att någon gång ha ett eget barn som jag nu är.
Den 2 februari 2010, kl. 20.19, föddes Lillprinsen. 50 cm lång och 3,9 kg. Jag är en väldigt stolt moster.
Adrenalinstinn
Som kompensation lägger jag dock upp en bild ifrån helgen som gick. Då skålade Herr Söt, Cuz och jag i allt som gick att skåla i, och allt som gick att skåla för.
Dagens bild
Med start idag ska jag publicera en bild om dagen. Jag ska försöka ta ett foto precis klockan 20.00 varje dag. Ungefär som en fotodagbok men i bloggformat. Den första bilden är på min superdupergravida syster Zandrich. Hon skulle ha fött i torsdags. Idag är det måndag och bebisen sitter där den sitter. Det förstår jag verkligen, så jäkla kallt som det är här ute i världen..!
