Somewhere over the rainbow
Way up high
And the dreams that you dreamed of
Once in a lullaby ii ii iii
Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true ooh ooooh
Someday I'll wish upon a star
Wake up where the clouds are far behind me ee ee eeh
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney tops thats where you'll find me oh
Somewhere over the rainbow bluebirds fly
And the dream that you dare to,why, oh why can't I? i iiii

Well I see trees of green and
Red roses too,
I'll watch them bloom for me and you
And I think to myself
What a wonderful world

Well I see skies of blue and I see clouds of white
And the brightness of day
I like the dark and I think to myself
What a wonderful world

The colors of the rainbow so pretty in the sky
Are also on the faces of people passing by
I see friends shaking hands
Saying, "How do you do?"
They're really saying, I...I love you
I hear babies cry and I watch them grow,
They'll learn much more
Than we'll know
And I think to myself
What a wonderful world (w)oohoorld

Someday I'll wish upon a star,
Wake up where the clouds are far behind me
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney top that's where you'll find me
Oh, Somewhere over the rainbow way up high
And the dream that you dare to, why, oh why can't I? I hiii ?

♥

En tråkig måndagseftermiddag. Det är mörkt. Kallt. Sitter på jobbet med korsade ögon och fantiserar om bättre dagar.

Så kommer en leverans. "Till Annarki", hör jag någon säga. Vaknar till och tittar upp.


Framför mig ser jag blomsterflickan som levererar två stora, vackra röda rosor, och avsändaren är en prins. Ja, han vet nog vägen till mitt hjärta ändå, den där Herr Söt. Han gjorde min dag. Nej förresten, han gjorde hela min vecka. Och små, små fjärilar börjar göra sig påminda om dess existens. Jag tänker inte kämpa emot längre, utan det enda jag nu kan göra är att le.

Hur ska man förhålla sig till följande scenario?:

Mitt ex hade ett ex.. Under hela den tid vi var tillsammans så ville han inte ha någon kontakt med henne. Detta sa han berodde på att han hade fått vissa "vibes" från henne då de talades vid någon gång i början av vårt förhållande. Det var alltså hans beslut, som jag inte påverkade. Inte särskilt mycket i alla fall. Men nu när det har tagit slut mellan mig och exet har jag förstått att de har återupptagit kontakten igen. Har jag rätt att vara bitter över det? Eller är jag fjantig. Jag menar, jag har inga känslor kvar för Drogen, men däremot så känner jag mig bedragen på något vis.. Har han hela tiden gått och tänkt på henne under de år vi var tillsammans? Känner han sig ensam och behöver uppmärksamhet? Har jag hållt honom tillbaks från att hålla kontakt med människor han faktiskt bryr sig om? Eller har det helt enkelt skett av en slump? Åh, det är så irriterande att jag bryr mig!!

Idag satt jag i ett telefonsamtal som varade i två timmar. Okej, jag tar det igen: Idag satt jag i ett telefonsamtal som varade i två timmar. Jo men det var alltså jag som gjorde det - moi - Jag, som inte alls gillar att prata i telefon. Men det var kul. Han medgav att han var nervös innan han ringde mig. Och det tyckte ju jag självklart var lite gulligt.

fniss.

Otroligt splittrad. En känsla av befrielse men samtidigt börjar ensamheten göra sig påmind. På allvar. Det finns ju ingen som bryr sig längre. Ingen som viskar vackra ord, om ens i telefonluren. Inte en jävel. Det är istället så tyst. Tomt. Ledsamt. Jag har ju valt att ha det såhär nu. Jag ville ju inte mer. Jag vill inte ha honom för det funkar inte. Men det hindrar mig inte ifrån att känna mig bedrövad, men samtidigt bedövad. Det känns så overkligt på något vis. Alltså allting. Hela livet känns frånvarande. Jag intalar mig själv att livet kommer bli mycket roligare nu; att jag kan göra vad jag vill och inte riktigt behöver tänka så mycket på konsekvenserna av vad fan som händer, ingen behöver bry sig. Men det var just detta faktum - att jag måste tänka på mina handlingar - som gjorde att jag började tvivla på oss. Och nu är jag ensam och saknar någon som bryr sig, om mig. För att jag är jag, liksom. Och så jävla ensamt det känns.

Det fanns en tid då vi trodde att var okrossbara. Ett avstånd på en halv jordyta kändes i våra ögon så kort, eftersom vi hade varandra så nära inombords. Vi saknade, älskade, skrattade, levde livet fullt ut, och vi blev utopian för hur ett äkta kärlekspar ska vara. Du och jag satte tillsammans ansikte på ordet kärlek och många andra par avundades faktiskt oss, därför att vi levde som i en saga. Du var oumbärlig för mig och jag var underbar i dina ögon. Det var magiskt.

Men alla sagor har sitt slut och det hade även denna. Det där avståndet som kändes så kort blev plötsligt allt längre. Stora beslut vägde tungt över oss och vårt förhållande förvandlades in till en praktikalitet. Känslan jag fick när du ringde var inte densamma som den tidigare varit och till sist kände jag inte alls. Jag blev stum och kall. Som en marmorstaty.

Du kommer alltid att vara väldigt speciell för mig och jag kommer alltid att älska dig. Men när lusten är borta så finns det ingenting mer att göra. Jag sårar dig så djupt genom att bryta med dig men det skulle göra dig ännu mer illa om vi drog ut på det oundvikliga. Jag kommer att sakna dig, min bästa vän och stora kärlek, och det gör ont i mig när jag säger det - Jag vill inte ha dig mer. Förlåt mig.

Jag har 537 vänner på Facebook. Vinner jag då? Jag är den coolaste katten i stan, kan festa hela veckan, lever livet och glider fram på räkmackor. Eller, nej. Vänta. Så var det ju inte. Vi tar om det.


Jag har 537 vänner på Facebook. Pratar med ett 10-tal. Går på cirkus med mina föräldrar en fredagkväll, grälar med pojkvännen och dricker rödvin tills jag blir full. Ensam. Låter det tragiskt? Ja, jo men det känns så också. Inte ens ett ynka räkskal i sikte.


Nu sitter jag i alla fall här. Ledsen, ensam och i rummet där jag fördrev mina första 18 år av livet. Egentligen är jag inte ledsen för att jag är här, och inte heller för att jag är en Facehooker med ytliga bekanta. Snarare är det för att jag känner av dunklet. Hösten är här. Dessutom har jag tjafsat med den däringa pojkvännen... Så fort Drogen bråkar (ja, för det är faktiskt väldigt ofta han som är vrång och tvär numera) känns det som att allt går emot mig. Ikväll lade jag på luren i örat på honom, efter att ha sagt "fuck, fucking fuckeli fuck fuck FUCK YOU!" ungefär tusen gånger... Att jag lade på luren i örat på någon är oerhört frustrerande för mig själv. Jag gör inte så. Kärlek och respekt är mina budord. Detta var varken eller. Men jag blev så jävla förbannad.

Så vad blev jag så förbannad över? Det vet jag knappt själv. Och jag har aldrig varit på det viset innan. Jag blir inte förbannad - så vart finns problemet? Det vet jag inte heller. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, skulle jag kanske vilja säga. Och jag har behandlat honom så himla bra - gjort allt för honom; gör allt för honom. Jag har alltid älskat honom ohämmat, hållt om honom när han har varit ledsen. Stöttat, lyssnat, pratat. Jag har ställt upp till tusen procent, konstant, trots ett avstånd som vissa skulle ge upp för så fort de fick veta om det. Jag har blivit bästis med hans döende mormor, och med hans hatiska farmor. Jag har skickat blomsterbud över Atlanten, överraskat med utflykter, lagat härliga middagar, köpt de hetaste underkläderna, har älskat som en fru och knullat som en jävla hora... Jag har fan i mig gjort allt för den där mannen - år efter år. Ikväll känner jag mig som en jävla idiot. Både han och jag är några jävla svin. Och vi beter oss som fjorton. Ikväll skulle jag behöva en, åtminstone en av mina femhundranågonting "polare" att höra av sig. Någon som visar att hon eller han bryr sig. Som får mig att ändå känna, någonstans, att den jag är faktiskt betyder någonting. Ge mig en näsduk eller ett leende. Låt mig gråta mot din axel. Bjud på en cigg eller säg att du gillar mig. Fan, vilken idiot jag är som låter mig själv grävas ner av någon så ego som honom. Jag söker stimulans. Och kärlek och respekt. Allt kanske handlar om karma?

Rödvin i flickrummet, fyllekajan Annarki, super och gråter. Tror att hon lever väl men blir påmind när hon faller stenhårt mot marken. Duns. Kukliv.

Om jag någonsin blir mindre kär ska jag försöka att aldrig mer bli kär igen.

"...I suppose you are still in Sweden but perhaps another corner of the world has called on you and you are gone.  Where ever you are --the place is smiling because you are there..."

Jag ler tillbaks.