I've always enjoyed the ride. Det har liksom alltid varit lite av mitt signum, att inte riktigt ha koll på läget men ändå ha det på något vis. Ett organiserat kaos; en drömaktig verkligehet. Jag har aldrig riktigt vetat vad som kommer hända i mitt liv och jag har njutit av den färden. The Rush. Frågetecknen som suddats ut och ersatts av en kortsiktig stabilitet. Fram tills nu.

Jag söker inte längre den där spänningen längre. Inte på samma vis. Jag har återvänt till staden jag trodde skulle bli den sista platsen jag skulle sätta ner foten på. Jag vill satsa på en karriär som nödvändigtvis inte behöver innebära ett presidentskap, utan snarare att den gör att jag trivs med min tillvaro. (Ja, visst fantiserar jag fortfarande om att bli ekonomiskt oberoende ibland, men jag förstår samtidigt att risken blir allt mindre ju längre tiden går...)

Men så händer det igen. Jag står handfallen och väntar. Har precis utelämnat mig för både gamla och eventuellt nya arbetskamrater och känner mig oerhört sårbar. Nästan naken. Att inte kunna påverka mitt eget utfall är någonting som både frustrerar och påfrestar, framför allt på psyket. På fredag får jag min dom. Antingen blir det fest eller kolera.

Men lite spännande får jag nog erkänna att det fortfarande är.