Har under de senaste fyra åren sagt att jag vid nästa val (märk: årets) minsann ska följa valdebatterna. Särskilt motiverad blev jag år 2008 då jag inte missade en enda amerikansk debatt mellan Obama, McCain och hans självbenämnda, konservativa högra hand - "the soccer mom." Det var heta debatter och känslor väcktes till liv; i många fall var det mer spännande än en självaste Rambo-film. Hela nationen satt som tryckt framför TV-rutan, oavsett om man var blå eller röd, och alla följde partidebatt efter partidebatt. Det diskuterades hej vilt på alla offentliga platser - från kön på den lokala bensinstationen till universitetsbiblioteket. Alla var involverade.

Och så tillbaka till Sverige. TV:n står på och visar reprisen av debatten mellan Mona Sahlin och Herr Reinfeldt. Jag "missade" den första sändningen eftersom jag istället gjorde någonting jag inte ens minns. Denna gången står TV:n på men ljudet är av. Att titta på Svensk partidebatt är som att se på när två sniglar har sex - det händer ingenting. Jag tycker tyvärr att det är ovärt att genomlida dessa debatter. Jag har helt enkelt inget engagemang att engagera mig i människor utan engagemang. För så känns det. Och jag är nog inte ensam. Jag, likt många andra svenskar kommer således att lägga min röst baserad på de egna förutfattade meningarna framför att ta reda på fakta. Varför kan inte politik bara vara roligt även här?