Okej, okej. Jag var lite blödig igår. Tyckte synd om mig själv och var förbannad. Mitt i hettans stund råkade jag också buda loss en hel del saker på Tradera och har därför tillbringat första delen av denna dag åt att nervöst hoppas på att någon har budat över. Det har många gjort, på de flesta sakerna i alla fall.

Igår skrev jag om det där med kärlek och vänner... och jag måste rätta eventuella missförstånd; jag har ju fantastiska vänner. Så egentligen var jag inte så ledsen över det. Undrade egentligen mest över vart ni var när jag verkligen behövde er. Men det vet jag ju. Klockan var mitt i natten en fredagkväll så antingen sov ni, hade sex, eller så var ni ute på krogen. Jag valde att lägga min fredag åt att gå på cirkus och dricka vin med mina föräldrar, och det var ju faktiskt väldigt trevligt. Mitt gnäll var obefogat. Dock står jag fast vid att min kära D får ta sig i kragen någon gång och sluta vara så förbannat kinkig, för det smittar uppenbarligen av sig. Det har jag sagt till honom också.

Så nu vet ni det. Tack i alla fall för era söta kommentarer. :)

Nu står storstädning på dagordningen, därefter blir det bananskumsvin, sällskapsspel och töntfilm med hjärtevännerna. À bientôt!

Jobba - samtala med chefen - luncha med sötkompis - skälla lite på pojkvän - jobba mer - träna spinning - träna body balance - plugga marknadsföring- kolla csi - sova. Nu vet ni.

Med risk för brevbomber från PETA och diverse andra djurrättsorganisationer skriver jag detta. Men jag tar smällen för det var mitt fel. Och lite mammas. Vår kommunikation gick inte riktigt hela vägen.

Min lilla kissekatt Zorro har alltid haft svårt med simultanförmågan. När han var liten föll han nämligen ned ifrån balkongen i min gamla lägenhet och skadade höften. Hans oförmåga att landa mjukt kan ha varit anledningen till att han för ett tag sedan på något konstigt sätt bröt av sin ena hörntand. Han gick runt och jamade hjärteskärande och ett veterinärbesök blev tveklöst tvunget. Sedan dess har Zorro varit nödsakad att ta medicin mot sin onda tand. Hittills har mina andra familjemedlemmar skött doseringen genom att använda sig av en sprutliknande medicineringsmojäng men ikväll tyckte jag att jag kunde hjälpa till. För att vara på den säkra sidan frågade jag hur mycket medicin pissen skulle få och mamma svarade att jag skulle spruta på tills det tog stopp. And so I did. Jag sprutade brutalt mycket medicin in i käften på den panikslagna katten, som satt fast i ett stenhårt grepp. När sprutan äntligen tog slut konstaterade jag för mina päron att det var fruktansvärt obehagligt och plågsamt att se stackars Zorro äta så mycket.

"-Vaddå?" Undrade plastpappa.

Efter några frågor om hur mycket jag egentligen gav Zorro framgick det att mitt övergrepp hade gått snett. Istället för att ge Zorro det sista av den redan öppnade och delvis använda förpackningen som min kära mor trodde att höll i, hade jag öppnat en helt ny med väldigt mycket antibiotika i. Jag hade gett stackars Zorro en tre gånger för hög dos medicin än vad som skulle ges. Helvete.

Med gråten i halsen och paniken i magen googlade jag upp numret till djursjukvårdsupplysningen (svindyrt att ringa dit för övrigt!) och fick talat med någon doktor. Han konstaterade att det inte var någon större fara men att Zorros mage kan strula en del under natten. Tur i oturen. Min katt kommer hata mig i evigheters evigheter. Hädanefter ska jag låta andra sköta medicineringen och allt jag ska ge min älskade bebis är godis och mat.

Eh.. f'låt. Vänner?

Allting spinner. Helt galet mycket, och jag försöker hinna med. Fick en nyhet i natt. En stoooor nyhet, som ändå är gammal, men som på något vis har känts väldigt avlägsen det sista. Stora förändringar kommer att ske i mitt liv inom de närmsta månaderna. Än så länge är det en hemlis som inte så många vet om, men snart kommer det komma upp till ytan - efter flera års väntan kommer det nu att ske. Det bubblar liksom i mig att tala om allting för hela världen, men samtidigt är jag tyst som en mus av rädsla att någonting ska gå fel. Jag har både frustation och hallonsöta känslor inom mig. Nyfikenhet. Nervositet... Nyckfullhet. Måste tygla allting lite innan jag berättar.

Och åter igen blir jag tvungen att säga det. Förebyggande alla frågor som kan ha bildats i era huvuden. Nej kära vänner, jag är inte gravid.

I afton var jag med Zandrich och Ola-Bandola på Göteborgs Stadsteater och tittade på en föreställning i ny tappning. Kärleksdramat Trettondagsafton bjöd på lite mer musik och lite mindre kläder än vad den gamle räven Shakespeare förmodligen hade tänkt sig. Mycket humor dock. En del homoerotik och mycket undertoner i både sex och identitet. Väl passande för en annars gaska medioker onsdagkväll. Åter igen blev jag påmind om hur viktigt det är att göra avstickare ifrån det inrutade grå vardagsmönstret, särskilt nu när hösten gör sig påmind. Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och en själ redo att drömma.

När solen kommer fram händer plötsligt någonting. Sverige öppnar sig och det kryllar av människor precis överallt. Snygga, solbrilliga och vältränade människor trär fram ur vintermörkret och man får liksom.... ångest. Ja, det är precis vad man får. Åtminstone jag. Beach 2009... var det vad jag sa? Inte hände det i år heller; inte heller förra året eller året därpå eller året därpå...

Vart kommer alla snygga människor ifrån? Och vartifrån får de pengar att shoppa? Då talar jag givetvis inte om snyggingarna som jobbar och därmed tjänar pengar, utan nu syftar jag på alla typ sextonåriga brudar som springer omkring i skinnjacka, acne-jeans, nyslingade vårhår. Vad håller ni på med, och hur i hela friden har ni råd?! Är alla föräldrar i hela världen svinrika, eller är sextonåringarna sjukt manipulativa numera? Jag är många år äldre än er och har aldrig råd att unna mig en klippning.

Ni får ursäkta mig. Idag är jag bitter, gammal, ful, fet och onödig. Ikväll ska jag nog försöka supa mig snygg för att skapa ännu mer tragedi i min oäventyrliga vardag.