Nu börjar det dra ihop sig för hemresa igen. Om man nu kan kalla det så? Jag vet ju egentligen inte riktigt vart mitt hem är längre, i vilket land? Vilken stad? Vistelsen i Sverige har hur som helst varit alldeles underbar, men samtidigt så måste jag medge att jag saknar USA en aning. Precis som att jag vet att jag kommer sakna Sverige när jag väl är i USA igen. När det kommer till Drogen och mig så har vi som känt haft en del tumulter den senaste tiden men det känns som att en paus var nödvändig för att vi skulle kunna uppskatta varandra igen, och jag tror vi gör det också. Jag är dock lite rädd att vi har byggt luftslott; att vi tror att det är bättre nu och att vi tycker om varandra mer än vad vi egentligen gör. Jag antar att vi kommer att inse hur läget ligger när vi ses igen nästa vecka. Är nervös.

 

Jag akte hem till Boone igen. Han ringde pa vag hit och bad mig komma och prata. Jag gick dit. Han sa att han var forvirrad och inte visste nagonting. Jag sa samma sak. Vi pratade mycket och lange om allting. Jag fragade honom om han alls ville fortsatta, och han sa ja. Han fragade mig samma sak. Jag svarade att jag inte vet. Det hogg honom i hjartat...

Det hela slutade med att jag tillbringade natten har. Vi sov med kladerna pa, men holl om varandra. Far se vad som hander nu. Jag haller med Dannyboy- no more drama. Det ska det inte bli, oavsett om vi nu skulle bli tillsammans igen. Jag tanker inte bli mer sarad, sa om han nu skulle vilja ha mig tillbaka sa ar det han som far kyssa mitt arsle ett tag. Jag bryr mig mindre nu, har stangt av en del kanslor. Forhoppningsvis sa kommer vi bada underfund med hur vi egentligen vill leva vara liv - tillsammans eller isar - nar jag ar i Sverige.

Det blaser stormvindar uppe i Appalacherna. Inte sa manga andra kan lagga marke till dem, men vi kan. Ena stunden ar livet fantastiskt bra; vi ar alldeles tokkara och alskar och sjunger och dansar.. andra stunden ar vi sa arga att vi knappt kan se pa varandra. Det ar storm, inom oss. Vi vill bada att det ska fungera, vi kampar och tror pa oss. Samtidigt, sa fort nagonting gar fel sa blir vi sa frustrerade over att det inte langre ar sa perfekt som det alltid varit, att vi blir forbannade... och vanligtvis pa varandra. Bada tva onskar lagga ned dramat, vi vill bara vara liksom... Forhoppningsvis ar detta bara en svacka.
    Om lite drygt en manad reser jag hem till Sverige pa semester. Nar jag ar dar sa kommer vi att fa svaret. Da kommer vi inse om vi saknar varandra, hur mycket vi tycker om varandra... eller hur lite. Det ar svart att se klart nar han star framfor mig precis hela tiden. Vi bor tillsammans; gor allting tillsammans, och vi bada trivs med det. Men ibland blir det for mycket, och da borjar stormvindarna vina igen. De gor ingen lyckligare nar de forvandlar allting som precis var rosarott till en stor svart sorja. Varken han eller jag vill att de glada fargerna skall forsvinna. Vi har nagonting bra och vi gor allt vi kan for att behalla regnbagen. Far bara hoppas att det racker.

Det gor jatteont

Han gjorde slut. Inte bara av dagboksanledningen, men andra ocksa... jag ar "egoistisk, svartsjuk och vart forhallande ar inte vart sarskilt mycket.." Men efter en lang stund och mycket snack, gral och grat sa forvandlades allting till en form av orealistisk sorja som slutade upp i forsoningssex. Darefter var det okej igen. Det ar fortfarande ett "vi" och ett forhallande. Vi maste bada tanka pa hur mycket vart forhallande faktiskt ar vart, och jag hoppas att vi fattar det nu. Det var javligt nara, det var javligt javligt nara och jag vill aldrig att det ska handa igen! Han ar bast, och han gor mig lycklig, trots harda ord och en hel del tjaffs.

andas ut....

Idag har jag min tenta, darefter aker "Vi" till Raleigh for att traffa hans familj och for att ga pa en exotic animal show i morgon. Ar tillbaka pa sondag igen, cya!

Sa jag berattade for honom om dagboken. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag visste ju det, redan innan jag sa det, att det skulle leda till stora problem. Anda var jag tvungen att saga nagonting, for saker han hade skrivit paverkade alldeles for mycket runt omkring oss. Han gick. Han slangde saker omkring sig, och han lamnade lagenheten. Han har all ratt.

Sjalv sitter jag har. Det ar reading day idag. Blir inte mycket till att plugga infor tentan i morgon. Ar orolig och nervos, har knappt sovit pa hela natten. Jag kannner mig som varldens samsta manniska. Jag far skylla mig sjalv. Undrar om han kommer att komma hem och be mig flytta ut, sa allvarligt ar det. Jag undrar om det har var droppen for honom;att han inte langre vill veta av mig, efter allting jag har gjort honom. Undrar om han ens kommer hem.

Jag ar sa javla ledsen. JAG AR SA JAVLA LEDSEN. Jag ar sa javla ledsen for allting som jag har gjort, for alla de ganger jag har sarat dig. Jag ar sa javla ledsen. Jag forstar om det ar nog nu. Jag forstar, men jag vill inte att det ska vara sa. Jag vill verkligen inte forlora dig, men om det ar sa, far jag skylla mig sjalv. Forlat.

En kraft drog mig mot ladan dar han har sina gamla papper och grejjer. Han har tidigare sagt att jag inte borde titta dar i, eftersom han sjalv inte riktigt vet vad som finns dar. Det kan finnas saker som kan gora mig upprord. Kraften som drog mig heter Nyfikenhet och just Da var den krafter starkare an alla andra. Den lilla angeln pa vansteraxeln var som bortblast, men djavulen pa den andra var stark och manipulativ: Gor det!

Sa jag gjorde det. Och jag hittade, precis som han sa, saker som jag inte ville veta. Det var ett papper som han skrev nar han var i Paris. Under den tiden dejtade vi, men inget mer. Dar hade han skrivit om historien med Parisbruttan som han var skitsur pa och inte hade nagra kanslor for langre ("so far, so good!"). Langre ned pa pappret hade han skrivit om mig; att det inte kunde skada om jag gick ned lite i vikt och att jag inte langre var lika vacker som jag var nar vi forst traffades ("jaha, tack da."). Men, han skrev om alla ursakter han forsker att komma pa for att tycka mindre om mig, men att jag var nast intill perfekt, och darfor att vi maste vara vanner och bara vanner. Han skrev att han skulle knulla en tjej - och han skrev ut namnet (jag vet vem du ar och du ar dod for mig!), han skrev att hon ar sjukt jobbig men att det atminstone skulle vara utan kanslor och att det ar precis vad han behovde just da. Jag blev skitsur over vad han skrev. Men summan av kardemumman ar den att, han skrev att han tyckte om mig massor och ingen annan, men att han behandlade mig illa och darfor inte ville vara med mig. Nar han kom hem ifran Paris forandrades allting och vi blev exclusive istallet och nu har vi varit ihop i over ett ar.

Men shit, vad upprord jag var och fortfarande ar over detaljerna i brevet! Men jag var ingen angel sjalv pa den tiden. Han skulle bara veta... Dessutom har jag ingen ratt att rota bland hans papper sa jag far skylla mig sjalv. Angest.

Nu känner jag dem igen. Fjärilarna i magen. Det var längesedan jag hade dem där inne, men nu flyger de omkring och ler och sprider glitterpuder. Jag är kär. Jag har i vissa fall varit orolig för att alla de problem vi haft har sargat vårt förhållande och jag har oroat mig för varför jag inte är mer nervös eller mer exalterad över att jag faktiskt åker till USA snart.

Det var längesedan sist, men ikväll började Drogen prata om hur mycket han längtar efter mig, att han tänkte på hur det var sist vi sågs på flygplatsen och hur nervös han var. Hur han väntade och väntade innan jag till sist kom in i ankomsthallen. Det var som att vi seglade i luften, som att ljud eller rörelser omkring oss inte längre existerade. Vi pratade om hur länge vi stog där och bara höll om varandra...

Om nio dagar åker jag till USA igen, in i North Carolina och Drogens armar. Och fjärilarna, de ska också med.