Den senaste tiden har varit skitjobbig. Nagra av de jobbigaste dagarna i mitt liv, kan jag nog saga. Att ha hjartesorg ar ingenting jag onskar min varsta fiende. Speciellt inte nar man bor i ett annat land som ar langt langt ifran sina basta vanner. Jag har inte atit, inte sovit; inte gjort annat an att grata ogonen blodsprangda. Det ar svart att ha ett forhallande som ar sa stormigt och intensivt som vart, dar vi ar ifran varandra en termin for att sedan leva tatt, tatt intill varandra nasta termin. Bade han och jag ar sjalvstandiga och vi vill klara oss sjalva. Vi vill inte kanna nagot beroende till nagon annan; gor vi det sa far vi panik! Och det ar nog det som har hant.
Vi gjorde slut men tog varandra tillbaka igen. Vi vill vara med varandra, trots att allting ar sa oerhort frustrerande ibland och trots att vi inte vet hur vi kommer att gora i framtiden. Men alskar vi varandra, sa borde val det vaga tyngst? Vi mar daligt utan varandra. Ett forhallande ar inte en dans pa rosor. Snarare guns and roses, som jag och mina vanner konstaterade igar under nagra frozen margaritas. Ibland alskar man, ibland hatar man. I ett intensivt forhallande som vart sa sveper kanslostormar omkring oss precis hela tiden, vilket gor att kanslorna forstarks sa mycket mer an de borde. Ibland ar det bra, ibland inte. Guns and roses.