Nu känner jag dem igen. Fjärilarna i magen. Det var längesedan jag hade dem där inne, men nu flyger de omkring och ler och sprider glitterpuder. Jag är kär. Jag har i vissa fall varit orolig för att alla de problem vi haft har sargat vårt förhållande och jag har oroat mig för varför jag inte är mer nervös eller mer exalterad över att jag faktiskt åker till USA snart.

Det var längesedan sist, men ikväll började Drogen prata om hur mycket han längtar efter mig, att han tänkte på hur det var sist vi sågs på flygplatsen och hur nervös han var. Hur han väntade och väntade innan jag till sist kom in i ankomsthallen. Det var som att vi seglade i luften, som att ljud eller rörelser omkring oss inte längre existerade. Vi pratade om hur länge vi stog där och bara höll om varandra...

Om nio dagar åker jag till USA igen, in i North Carolina och Drogens armar. Och fjärilarna, de ska också med.