Med fonstret oppet hor jag faglarna kvittra och jag ser solen strala igenom persiennerna. Klockan ar 08 och hela kroppen kanner att det ar dags att stiga upp. Vi har numera en stor och harlig sang, men trots det sa sover vi alltid tatt, tatt ihop.
    Sa jag vaknar nar hans klocka ringer, tittar pa honom, ler och sager god morgon. Smaslumrar lite medan han gor sig iordning till skolan. Vaknar till igen nar det ar dags for honom att ga och han sager stenallvarligt "Bye Anna". Jag ber honom komma narmre sa att jag kan ge honom en kyss hejda, men da sager han nej. Jag ber honom igen - han sager att han har brattom. "Just let me go". Och han gar.

Bakgrund:
Igar kvall bad jag honom snallt att lagga hans gamla karleksbrev och sangtexter pa ett stalle dar de stannar (jag hittar dem lite har och var typ hela tiden) eftersom jag borjar bli trott pa att plocka upp dem efter honom (om jag inte gor det sa ligger de kvar), speciellt efter dagboksincidenten... Han lackade ur totalt och borjade snacka om hur svartsjuk jag var igen, vilket inte hade med saken att gora. Jag syftade speciellt pa ett papper som lag dar, och tydligen var det nagonting han hade skrivit till mig. Fick kommentaren: "Du forvantar dig alltid det varsta." Under natten var han som sagt kramig och sa, men sa fort solen steg upp sa skiftade hans humor. Nattschizofren? Sa efter 4 veckors frid och frojd sa ska vi nu vara arga och tjura hela dagen. Hurra, hurra, hurra... vilken underbar morgon det kunde ha varit!