en av Europas absolut bästa städer! aaaahhh...!!

Mitt jobb är utmanande och inspirerande. Detta ledde till att jag i torsdags slängdes in i guidekarusellen, som jag så länge har försökt att hålla mig utanför. Jag sammanfördes med en grupp på 40 personer och tog dem med på en rundtur i Texas. Det gick bra. I slutet fick jag till och med en present - en Boråsmugg!

I övrigt har veckoslutet varit ganska händelserikt. Då syftar jag till gårdagen. Efter jobbet kilade jag iväg till gymet och stod på Crosstrainern i någon timma, därefter blev det solning, som följdes av bastubad. Väl hemma och nyduschad kände jag mig ren, fräsch och redo för kvällen.

Några timmar senare var jag på krogen med älskade J & c/o. J kommer flytta ifrån mig för att söka lyckan på annat håll - hon lämnar mig när jag väl kommer tillbaks till gamla Texas och det känns jättetråkigt. Hur som helst så är vår vänskap starkare än vilken lands-, stads-, eller kommungräns som helst, så vi kommer nog överleva även denna gången. Det kommer i alla fall bli tomt utan henne här. Kvällen avrundades hemma hos J och i sällskap med Grannen. Skojbråk, deeptalk och tokdäckning på soffan. Tur är i alla fall att han finns kvar i huset.

Ikväll har det inte hänt mycket. Inget alls faktiskt. Och det har varit fantastiskt skönt. Är otroligt trött och sliten från separationen med Drogen. Utmattad, liksom. Så sova känns som en bra idé. Dags nu. Tjipp tjopp!

En kväll i Götet. Har sett "Publiken" på Stadsteatern. Hade förväntat mig att lämna lokalen med en känsla av upprymdhet och glädje. Istället känner jag mig totalt förvirrad. Vad handlade den egentligen om? Vad var meningen med dessa tre timmar?

Min teori är att kontentan av föreställningen kort och gott symboliserar att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara. Men jag har ingen aning. Det kanske är exakt detta som teater handlar om. Utrymme för egna reflektioner och sådant. Då har jag kanske satt huvudet på spiken trots allt.

Otroligt splittrad. En känsla av befrielse men samtidigt börjar ensamheten göra sig påmind. På allvar. Det finns ju ingen som bryr sig längre. Ingen som viskar vackra ord, om ens i telefonluren. Inte en jävel. Det är istället så tyst. Tomt. Ledsamt. Jag har ju valt att ha det såhär nu. Jag ville ju inte mer. Jag vill inte ha honom för det funkar inte. Men det hindrar mig inte ifrån att känna mig bedrövad, men samtidigt bedövad. Det känns så overkligt på något vis. Alltså allting. Hela livet känns frånvarande. Jag intalar mig själv att livet kommer bli mycket roligare nu; att jag kan göra vad jag vill och inte riktigt behöver tänka så mycket på konsekvenserna av vad fan som händer, ingen behöver bry sig. Men det var just detta faktum - att jag måste tänka på mina handlingar - som gjorde att jag började tvivla på oss. Och nu är jag ensam och saknar någon som bryr sig, om mig. För att jag är jag, liksom. Och så jävla ensamt det känns.

Så mycket blandade känslor och intryck. Gammal och ny vänskap. Bowling och soffindolens. Shopping och pengaångest. Fylla och begär. Nykterhet och åtrå. Lägenhetsletande. Fantiserande. Oxfilé och spykänsla. Tårar och skratt. Känslor av ensamhet, saknad, men även osaknad. En annan känsla av det enkla i att bara vara jag. Mig. Jag och mig själv. Solum fortist est, som de gamla grekerna sa.

Jobbiga telefonsamtal och sena nätter. Spikmatteliggeri, svenska filmer och måleri. Tvätt, städ och hyllsnickeri. Från scratch. Och som vanligt en förtjusande irritation över att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig.

Det fanns en tid då vi trodde att var okrossbara. Ett avstånd på en halv jordyta kändes i våra ögon så kort, eftersom vi hade varandra så nära inombords. Vi saknade, älskade, skrattade, levde livet fullt ut, och vi blev utopian för hur ett äkta kärlekspar ska vara. Du och jag satte tillsammans ansikte på ordet kärlek och många andra par avundades faktiskt oss, därför att vi levde som i en saga. Du var oumbärlig för mig och jag var underbar i dina ögon. Det var magiskt.

Men alla sagor har sitt slut och det hade även denna. Det där avståndet som kändes så kort blev plötsligt allt längre. Stora beslut vägde tungt över oss och vårt förhållande förvandlades in till en praktikalitet. Känslan jag fick när du ringde var inte densamma som den tidigare varit och till sist kände jag inte alls. Jag blev stum och kall. Som en marmorstaty.

Du kommer alltid att vara väldigt speciell för mig och jag kommer alltid att älska dig. Men när lusten är borta så finns det ingenting mer att göra. Jag sårar dig så djupt genom att bryta med dig men det skulle göra dig ännu mer illa om vi drog ut på det oundvikliga. Jag kommer att sakna dig, min bästa vän och stora kärlek, och det gör ont i mig när jag säger det - Jag vill inte ha dig mer. Förlåt mig.

Det var en annorlunda upplevelse att återvända till Karlstad. Denna gång var jag nämligen inte student längre, utan jag fick se stan ur ett annat perspektiv. Helgen tillbringades med vackraste Charli och hennes fantastiska kusin Alex. Mycket av tiden gick åt till att soffhänga hos Alex. Alla mer eller mindre på hög. Mys. Men förutom kramkalaset hann vi också med mycket annat. Till exempel så hade vi biljardmaraton, drack rödvin, åt finmiddag med oxfilé och champagne (på en nyöppnad och väldigt trevlig restaurang i Karlstad vid namn Via Appia), drack Jäger i armkrok, promenerade i regnet, cyklade på enhjuling, såg på film, snackade mycket - märk: vääldigt mycket skit, kedjerökte, kräktes, filosoferade, skrattade åt pensionärer, älskade varandra, drack vitt vin, rom, kamikaze, öl, massa vatten, åt pizza på Vedugnen och lassvis med Ben & Jerry-glass. Härliga människor. De tycker också om att fånga dagen. Jag är kär i bägge två.

I morgon åker jag till Karlstad. Det ska bli grymt najs att återvända och träffa nära och kära. Egentligen finns det två orsaker till varför jag återvänder. Dels ska det bli skönt att komma ifrån Texas ett tag och få distans.. till allting... Dessutom kommer min älskade bästaste fantastiska och underbara bästa vän Charli vara där! Vi har inte setts på ett år och det ska bli härligt att ta del av hennes energi och asgarv igen. Vi ska dricka kopiösa mängder av vin, snacka skit och bara vara. Det är precis vad jag behöver just nu.

Tar bilen upp, ensam. Ska sjunga tills halsen inte klarar mer och få ur mig rubb och stubb. Spännande ska det bli. Hoppas avståndet från allt här hemma ger lite klarhet och perspektiv. Jag längtar!

Utan att försöka bryta mot jantelagen måste jag nog säga att ni just nu borde avundas mig. Det är nästan så att jag avundas mig själv. Det går nämligen jävligt bra nu. Jag har liksom hela paketet på något vis: ett skitnajs jobb som har presenterats för mig, och en magisk man som gör allt för mig. Men jag är inte avundsjuk på mig själv, inte heller är ni. Det som egentligen bara borde vara himmelrike och himmelrike har förvandlats in till en pajkastning mellan pest och kolera, och med mig i mitten. Nya idéer, förslag, kärleksförklaringar och möjligheter slängs mot mig. Men istället för att ta emot allt och njuta blir jag tvungen att ducka för det mesta.

Mina känslor varierar mellan sekunderna; ena stunden vill jag satsa på framgång och karriär, andra stunden vill jag skita i allt annat och bara vara med min kärlek. Detta ögonblick har ju vi drömt om i 2,5 år. Nu kan vi äntligen vara tillsammans. Jag drömmer om att allt blir frid och fröjd over there, men fasar för om den dagen kommer då jag inser att jag valde fel och får återvända till Svedala med svansen mellan benen.

Antingen har man inget men vill ha allt, eller så har man allt utan att egentligen få det.