Det fanns en tid då vi trodde att var okrossbara. Ett avstånd på en halv jordyta kändes i våra ögon så kort, eftersom vi hade varandra så nära inombords. Vi saknade, älskade, skrattade, levde livet fullt ut, och vi blev utopian för hur ett äkta kärlekspar ska vara. Du och jag satte tillsammans ansikte på ordet kärlek och många andra par avundades faktiskt oss, därför att vi levde som i en saga. Du var oumbärlig för mig och jag var underbar i dina ögon. Det var magiskt.

Men alla sagor har sitt slut och det hade även denna. Det där avståndet som kändes så kort blev plötsligt allt längre. Stora beslut vägde tungt över oss och vårt förhållande förvandlades in till en praktikalitet. Känslan jag fick när du ringde var inte densamma som den tidigare varit och till sist kände jag inte alls. Jag blev stum och kall. Som en marmorstaty.

Du kommer alltid att vara väldigt speciell för mig och jag kommer alltid att älska dig. Men när lusten är borta så finns det ingenting mer att göra. Jag sårar dig så djupt genom att bryta med dig men det skulle göra dig ännu mer illa om vi drog ut på det oundvikliga. Jag kommer att sakna dig, min bästa vän och stora kärlek, och det gör ont i mig när jag säger det - Jag vill inte ha dig mer. Förlåt mig.