Otroligt splittrad. En känsla av befrielse men samtidigt börjar ensamheten göra sig påmind. På allvar. Det finns ju ingen som bryr sig längre. Ingen som viskar vackra ord, om ens i telefonluren. Inte en jävel. Det är istället så tyst. Tomt. Ledsamt. Jag har ju valt att ha det såhär nu. Jag ville ju inte mer. Jag vill inte ha honom för det funkar inte. Men det hindrar mig inte ifrån att känna mig bedrövad, men samtidigt bedövad. Det känns så overkligt på något vis. Alltså allting. Hela livet känns frånvarande. Jag intalar mig själv att livet kommer bli mycket roligare nu; att jag kan göra vad jag vill och inte riktigt behöver tänka så mycket på konsekvenserna av vad fan som händer, ingen behöver bry sig. Men det var just detta faktum - att jag måste tänka på mina handlingar - som gjorde att jag började tvivla på oss. Och nu är jag ensam och saknar någon som bryr sig, om mig. För att jag är jag, liksom. Och så jävla ensamt det känns.