Utan att försöka bryta mot jantelagen måste jag nog säga att ni just nu borde avundas mig. Det är nästan så att jag avundas mig själv. Det går nämligen jävligt bra nu. Jag har liksom hela paketet på något vis: ett skitnajs jobb som har presenterats för mig, och en magisk man som gör allt för mig. Men jag är inte avundsjuk på mig själv, inte heller är ni. Det som egentligen bara borde vara himmelrike och himmelrike har förvandlats in till en pajkastning mellan pest och kolera, och med mig i mitten. Nya idéer, förslag, kärleksförklaringar och möjligheter slängs mot mig. Men istället för att ta emot allt och njuta blir jag tvungen att ducka för det mesta.

Mina känslor varierar mellan sekunderna; ena stunden vill jag satsa på framgång och karriär, andra stunden vill jag skita i allt annat och bara vara med min kärlek. Detta ögonblick har ju vi drömt om i 2,5 år. Nu kan vi äntligen vara tillsammans. Jag drömmer om att allt blir frid och fröjd over there, men fasar för om den dagen kommer då jag inser att jag valde fel och får återvända till Svedala med svansen mellan benen.

Antingen har man inget men vill ha allt, eller så har man allt utan att egentligen få det.