Igår dansade jag salsa, bachata och merengue, det kan jag lova! Jag svängde runt på dansgolvet, graciös och het, med kort, blommig klänning och ett stort leende på läpparna. Det är intressant vad dans gör med min kropp. En känsla av ren lycka sprider sig genom hela mig när jag får dansa. Ingenting annat räknas; jag ser inte människorna omkring mig, det är bara jag.. och min danspartner då, om jag har någon...
  Allra bäst gillar jag att dansa till elektronisk musik; trance, house och electro är mina favoriter. USA är inte det bästa landet att bo i om man gillar den sortens musik - här spelas mest funkiga rytmer som i mina öron låter nästan likadant hela tiden (precis som techno i många andras). Och folk dansar sällan här! Åtminstone inte i North Carolina.

Men på torsdag nästa vecka, då är det dagsför mig att röra på kroppen igen. Svettas som en dåre. Le större än någonsin. Vara en med musiken och finna mig själv, djupt inne i stroben. Jag ska på Markus Schulz!

Nu blir det fest igen. God damnit!

Igar var jag pa Dj Tiesto i Charlotte, NC. Det var kul; dansade precis sa mycket som jag hade forvantat mig och musiken var bra!! Dock var det for mycket folk dar sa det var svart att dansa, dessutom var killarna alldeles for kata och jobbiga och verkade inte forsta inneborden i orden "nej tack, jag ar inte intresserad". Fick i och for sig nagra drinkar, vatten och en silverring sa vissa av dem var inte helt onodiga... En annan nackdel var att man inte fick rora sig fritt inne pa klubben; vakter stod overallt och hanvisade trafik, typ. Dessutom fick man inte ta bilder pa DJ'n (!!!) och inte ha glowsticks dar inne (Vi hade laddat upp med ungefar 100 olika sorters glowsticks), och det fanns ingen laser. Kukhuvuden.

Idag mar jag samre an jag gjorde igar pa dansgolvet. Jag ser inte fram emot att aka hem till Boone igen och traffa Drogen. Att ga upp i var lagenhet och packa ihop alla mina saker. Att saga "hej da", om han ens kommer att vara hemma. Packa ned alla minnen, alla upplevelser, packa ihop det senaste aret och inse att det inte finns nagon atervando. Jag ar valdigt, valdigt ledsen och har ont i mitt hjarta igen. Onskar bara att sorgen kunde vara over redan. Jag forsoker att intala mig sjalv att han ar en skitstovel och att det ar hans forlust. Och trots att jag alltid djupt inom mig har vetat att det formodligen aldrig kommer att bli vi tva for alltid sa har jag alltid hoppats. Tyvarr maste jag saga att jag fortfarande gor det, och jag hatar mig sjalv for det. Jag vill bara att jag antingen kan spola tillbaka tiden och andra pa det som gick fel, eller att jag kan spola fram tiden tills den dagen da jag kommit over honom. Jag vill verkligen inte hem till Boone och ta tag i saker och ting.
    Han skulle ha kort mig till flygplatsen pa sondag (kommer ju hem till Sverige da). Vi skulle ha akt till Raleigh i helgen och sovit hos hans foraldrar. Nu vet jag inte hur jag tar mig dit. Allting ar forvirrat. Kanns sa konstigt. Bara att mathandla eller att gora tvatten ar konstigt; vi har ju alltid gjort det tillsammans. Jag onskar bara att vi kunde grata over varandras axlar och gora allting ratt igen. Men jag inser att det aldrig kommer att handa.

Ensamhet ar en fruktansvard kansla.