Jag har 537 vänner på Facebook. Vinner jag då? Jag är den coolaste katten i stan, kan festa hela veckan, lever livet och glider fram på räkmackor. Eller, nej. Vänta. Så var det ju inte. Vi tar om det.


Jag har 537 vänner på Facebook. Pratar med ett 10-tal. Går på cirkus med mina föräldrar en fredagkväll, grälar med pojkvännen och dricker rödvin tills jag blir full. Ensam. Låter det tragiskt? Ja, jo men det känns så också. Inte ens ett ynka räkskal i sikte.


Nu sitter jag i alla fall här. Ledsen, ensam och i rummet där jag fördrev mina första 18 år av livet. Egentligen är jag inte ledsen för att jag är här, och inte heller för att jag är en Facehooker med ytliga bekanta. Snarare är det för att jag känner av dunklet. Hösten är här. Dessutom har jag tjafsat med den däringa pojkvännen... Så fort Drogen bråkar (ja, för det är faktiskt väldigt ofta han som är vrång och tvär numera) känns det som att allt går emot mig. Ikväll lade jag på luren i örat på honom, efter att ha sagt "fuck, fucking fuckeli fuck fuck FUCK YOU!" ungefär tusen gånger... Att jag lade på luren i örat på någon är oerhört frustrerande för mig själv. Jag gör inte så. Kärlek och respekt är mina budord. Detta var varken eller. Men jag blev så jävla förbannad.

Så vad blev jag så förbannad över? Det vet jag knappt själv. Och jag har aldrig varit på det viset innan. Jag blir inte förbannad - så vart finns problemet? Det vet jag inte heller. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, skulle jag kanske vilja säga. Och jag har behandlat honom så himla bra - gjort allt för honom; gör allt för honom. Jag har alltid älskat honom ohämmat, hållt om honom när han har varit ledsen. Stöttat, lyssnat, pratat. Jag har ställt upp till tusen procent, konstant, trots ett avstånd som vissa skulle ge upp för så fort de fick veta om det. Jag har blivit bästis med hans döende mormor, och med hans hatiska farmor. Jag har skickat blomsterbud över Atlanten, överraskat med utflykter, lagat härliga middagar, köpt de hetaste underkläderna, har älskat som en fru och knullat som en jävla hora... Jag har fan i mig gjort allt för den där mannen - år efter år. Ikväll känner jag mig som en jävla idiot. Både han och jag är några jävla svin. Och vi beter oss som fjorton. Ikväll skulle jag behöva en, åtminstone en av mina femhundranågonting "polare" att höra av sig. Någon som visar att hon eller han bryr sig. Som får mig att ändå känna, någonstans, att den jag är faktiskt betyder någonting. Ge mig en näsduk eller ett leende. Låt mig gråta mot din axel. Bjud på en cigg eller säg att du gillar mig. Fan, vilken idiot jag är som låter mig själv grävas ner av någon så ego som honom. Jag söker stimulans. Och kärlek och respekt. Allt kanske handlar om karma?

Rödvin i flickrummet, fyllekajan Annarki, super och gråter. Tror att hon lever väl men blir påmind när hon faller stenhårt mot marken. Duns. Kukliv.

Om jag någonsin blir mindre kär ska jag försöka att aldrig mer bli kär igen.