Att livet har sina ups and downs är verkligen någonting både jag och mina vänner fått erfara den sista tiden. November har nog aldrig gjort sig mer påmint än i år. Åtminstone så är livet händelsefullt och det är ytterst sällan det känns som att tiden står still.

Den största anledningen till att jag känner att det suger är att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig. Ja, det kanske kan vara charmigt ibland, men för min del söker jag stabilitet. Det känns drygt att jobbet jag trodde att jag hade säkrat kanske hänger lite löst nu; på grund av ekonomiska problem vet jag inte om projektet blir av eller ej, och det är ingenting jag kan kontrollera. Samtidigt trillar det just nu in lägenheter - har 4 st på G - men det är givetvis svårt att tacka ja till någon av dem, eftersom jag är osäker på min inkomst efter nyår. Förhoppningsvis så kommer det att ordna upp sig, men som läget ligger just nu har jag all anledning att oroa mig. Hade det inte varit för Herr Söt skulle jag nog känt mig ganska uppgiven, men oftast så rycker jag liksom ändå på axlarna och litar på att det ordnar sig. Han gör mig glad, får mig att le åt småsaker och ger mig energi. Massor och massor av positiv sådan.


Idag hade jag ett möte både med min nuvarande chef, min eventuellt blivande chef och bankens VD. Min eventuellt blivande chef hade jag också ett möte med under konferensen i Berlin, några timmar efter att Herr Söt och jag hade salsadansat oss svettiga en tidig morgon på den där nattklubben, och sedan kyssts till ljudet av de gamla kyrkklockorna. Ja, han kanske nafsade lite på mig också. Okej jag erkänner - han nafsade ganska mycket. Och dessa nafsanden resulterade i ett eller flera vackra sugmärken som jag ihärdigt försökte att dölja för den blivande chefen på mötet. Jag trodde att det hade lyckats, men efter mötet idag innan han åkte till flygplatsen viskade den blivande chefen i mitt öra:


" - Oh, I see that you don't have any blue bitemarks on your neck today... "


Jag utbröt i ett frenetiskt asgarv och svarade att jag hade trillat i en trappa i Berlin och slått i halsen...
Han trodde mig inte. Det trodde jag inte att han skulle göra heller. I annat fall kanske jag hade blivit nervös om chefen hade sagt så till lilla mig, men om det är någonting den här veckan har lärt mig så är det att alla problem är relativa.


I morgon ska jag ut och resa!