Som en svår balans mellan jobbig saknad och fjäderlätt längtan. Ibland finns inga bekymmer alls, men ganska snabbt kan hårda känslostormar dra fram. Kärleken kan vara förjävlig och fruktansvärt kall. Hänsynslös och orättvis.

Det handlar om den dagen då sista dansen är förbi och man står ensam kvar; den dagen då man inser att den andra har gått vidare. Den dagen då man förstår att ens stora kärlek har släppt ifrån sig den där röda, viktiga delen av livet. Dagen då det blir uppenbart att den där delen av hjärtat som man så länge tillhört inte längre finns kvar, trots att man känner att det är där man bör vara.

Drogen.
Jag mår dåligt över att jag får dig att må så dåligt. Att jag har sårat dig så väldigt djupt. Det vi hade var äkta. Från djupet av min själ och mitt hjärta var jag din. Men nu ser jag både dig och mig med andra ögon. Framför allt var det jag som försvann. Det måste vara svårt för dig att känna dig så hjälplös, och du försöker så intensivt att hålla kvar vid vad som en gång fanns. Du önskar mer än någonting en sådan simpel sak att du åter igen kan få mig att le. Men ju mer du försöker, desto mindre ler jag. Du frågar om jag fortfarande älskar dig och min tystnad talar för sig själv. Förlåt mig, min stora kärlek, för att det blev såhär. Jag menade aldrig - aldrig någonsin - att såra dig.