Tvångstankar. När man till exempel står på tåget eller tunnelbaneperrongen och tåget kommer, och man undrar hur det skulle bli om jag hoppar framför. Skulle jag dö? Skulle jag bli invalid? Vilken kroppsdel skulle ryka? Eller skulle jag kanske lyckas kravla mig åt sidan och kara mig helskinnad? Eller när man kör bil och tänker, undrar vad som skulle hända om jag kör av med bilen från vägen, precis här och nu? En volt? Flera volter? Brinnande bil? Kanske blir det bara stopp och en rykande motor.

Är det bara jag som tänker så?

Missförstå mig rätt. Jag skulle aldrig någonsin göra det. Det är nog snarare den där olösta frågan som man aldrig kan få svar på såvida det inte händer. Det är ödet som fascinerar. Vad-skulle-egentligen-hända?

Det här är skräckernas skräck. Har tänkt så många gånger hur läskigt det skulle vara om det skulle ske. Och så händer det. Tänk, tänk vilket obehag och vilken panik man måste känna när någon öppnar dörren på 7000 meters höjd och väljer att hoppa. Och tänk, tänk om någon står på marken och ser honom krascha.