Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi vaknade hemma hos Steve-O i Charlotte på onsdagmorgonen ringde vi flyginformationen för att dessvärre få reda på att flygen till Karibien var inställda på grund av tropiska stormar. Jag grät som en bortskämd fjortonåring och började panikleta resor till någon annanstans. De var sjukt dyra, så jag tappade allt hopp. Men någon timma efter den dåliga nyheten fick Drogen ett samtal från hans mamma; hon berättade att Drogens underbara mormor June, som har haft cancer en längre tid, nu ligger på dödsbädden. Drogen och hans mormor har ett speciellt band - man kan se det i deras ögon när de tittar på varandra. Ingen annan kan riktigt förstå. Så beslutet var enkelt.

Vi satte oss i bilen och körde mot St. Louis, en 13 timmars resa. Vi åkte genom North Carolina, South Carolina, Georgia, och Tennessee, innan vi beslutade oss för att stanna i Nashville och hälsa på en vän till Drogen. Vi stannade där över natten innan vi reste vidare... Kentucky, Illinois, och slutligen St. Louis i Missouri. Grandma June var i väldigt dåligt skick men jag tror vi gjorde hennes helg och kanske sista dagar vid livet. Dessutom var vi runt och såg St. Louis - en otroligt cool stad!!!

Igår reste vi tillbaka; Missouri, Illinois, Indiana, Kentucky, Virginia, Tennessee, och slutligen North Carolina. Mycket konstigt som hände längs vägen - jag kan ju bara säga att folket i bergen i Kentucky är galna och inte att leka med!

Nu är jag är tillbaka i Boone igen med en konstig känsla av välmående och sorg, inte så mycket för att jag inte fick rest till Karibien (det finns ju kvar!), utan för att det förmodligen var sista gången jag fick se Grandma June vid livet. Att se Drogen så ledsen som han är, är förmodligen det värsta utav allt. Det gör ont att inte kunna påverka utgången, att bara avvakta och försöka finnas där. Det gör sjukt ont att se honom, den starka personen han är, gråta.