Ett år i USA redan och om en månad kommer jag att vara hemma i Sverige igen. Jag har då landat på Landvetter, kommer att ha träffat min fantastiska familj och har kanske hunnit med ett mål mat hemma vid köksbordet i Alingsås. Äventyren är över. USA är ett minne blott.

Jag har så svårt för att bestämma mig för hur jag känner, men ju mer jag tänker på det vill jag inte bo i USA. Jag vill inte ha stressen över mig att ständigt prestera, kämpa, vara överambitiös för att överleva... "the American Dream". På så vis är Sverige bra. Jag har mitt på det torra och det enda problemet är att jag behöver skaffa bostad och jobb. Men sådant löser ju sig. Samtidigt vill jag inte tillbaka till Sverige. Inte än. Jag känner mig inte alls tillfreds med tanken på att stadga mig, stabilisera mitt liv och bli en riktig Davidsson. Jag är inte redo för Volvo, osthyvel och en IKEA-inredd lägenhet i förorten.

Så vad ska jag göra? Jag vet verkligen inte. Och inte lättare blir det när jag har en pojkvän på den här sidan av jorden. Jag kan intala mig själv att vi lever i en liten värld, att allting går om man vill, och att det kommer att lösa sig. Men som det är just nu ser jag ingen lösning på någonting. Jag önskar jag kunde bli nöjd någon gång; typ skaffa mig ett jobb som hotellvärdinna på Radison SAS eller så. Men Annarki funkar inte så, jag vill inte halvtrivas och drömma om det gröna gräset.

Saker och ting skulle vara så mycket enklare om Drogen kunde besluta sig för att komma till Sverige med mig. Men det går inte heller att bestämma just nu, och jag kommer ju inte vara lycklig i Sverige bara för att han är där. Dock kommer jag utan tvekan att vara lyckligare.

Jag har alltid levt efter mottot att det löser sig, för det gör det ju. Men jag hatar att vara frustrerad och vill ha kontroll på läget. Kanske blir det bra till slut, men just nu känns allting som en stor trubbelnystan och jag vet liksom inte vilken ände jag ska börja dra i för att kunna reda ut det.