Tankte pa en grej... den som kallas otrohet. Pa nagot vis sa verkar det som att ordet otrohet finns med i nastan allas lexikon; i vissa personers med storre bokstaver an andras. Valdigt manga jag kanner, inklusive mig sjalv, har nagon gang varit otrogen och skalen for beteendet ar olika. Min daliga ursakt for mitt skitkassa beteende var att jag bodde i ett annat land an mitt ex, och att han var en skitstovel. Pa allvar - en skitstovel - och i min varld hade jag redan gjort slut med honom. Det rattfardigar dock inte mitt skitstovliga beteende tillbaka.  Jag kommer aldrig mer att vara otrogen; angesten och skammen ar jobbig att leva med, och den vager mycket tyngre an en stundens passionerade hetta.

Andra manniskor kanske inte bryr sig sarskilt mycket om otrohet eftersom de inte tycker att det ar en stor sak att vansterprassla. De kanske anser att det bara handlar om spanning men att de aldrig skulle lamna sin nuvarande "sjalsfrande" for den sakens skull. Sjalv anser jag att det ar skitsnack. Jag tror att om man verkligen finner nagon man tycker otroligt mycket om, sa vill man helt enkelt inte vara med nagon annan. Jag tror att man inser innan man gor nagonting att det inte ar vart det - att det inte ar vart att sara personen man alskar pa ett sadant obarmhartigt vis.

Sedan kan det ju diskuteras vad otrohet egentligen ar. Min grans gar nagonstans mellan tanke och handling. Skulle min man tanka mer pa Henne an pa Mig, da borde han reflektera over vad han och jag haller pa med. Skulle han forsoka att vara med Henne, da kan han dra at helvete. Harda bud.

Det finns ocksa de som lever i ett oppet forhallande dar bagge parter har sina liv vid sidan om. Hur fungerar det egentligen?! Eller gor det det? Vad tror ni? Nagon som vet? Hur fungerar du?