Efter några dagar hos syrran i Gråboskogarna så har jag insett att landet i Sverige är precis likadant som country i USA eller någon annan stans, den enda skillnaden är att vi svenskar är så vana vid vår egen lantliga stil att den inte uppfattas som lika extrem som den vi ser på andra sidan Atlanten. Jag bevittnade detta igår när jag var i Stenkullen och drack några drinkar på den lokala krogen tillsammans med mina kära vänner och några gamla arbetskollegor.
   Detta kan ju diskuteras, men jag anser att många av de människor som bor ute på "landsbygden" i det stora hela verkar trivas väldigt väl med sina liv. De lever i en mycket liten värld där den lokala ICA-affären och kvarterskrogen står i centrum. De känner alla som bor i samma bubbla som dem själva, och det skvallras om hundar, barn, hus och ombyggnaderna på vårdcentralen. De har liksom ett miniaktivt liv där allting som de har egentligen är vad de vill ha. Och de är nöjda med det.
   Ibland kan jag avundas dem för vad de har. Livet måste vara ganska okomplicerat. Jag kan önska att jag hade nöjt mig där också, men dessvärre är inte fallet. Istället vill jag vidga mina vyer till den mån att jag har skaffat pojkvänner, jobb, bostäder och utbildning i utlandet. Det har slutat med att jag är så förvirrad att jag känner att det bara finns en väg att reda ut röran på. För att ta reda på vad jag vill med mitt liv måste jag uppleva ännu mer, bunkra fler erfarenheter i mitt skafferi så att jag till sist uppnår nirvana och finner mitt kall. Dessvärre kommer nog inte min teori att gå igenom i praktiken, men jag har åtminstone kul på vägen. Utan att försöka låta arrogant så vill jag nog säga att jag har kul på ett annat sätt än folket i Gråboskogarna. Det kanske nödvändigtvis inte är bättre, men det är åtminstone ett ständigt skapande av udda erfarenheter utanför 70-skyltarna.