Endast i havet och i grottan kan man uppleva riktigt mörker och tystnad. Igår gjorde jag detta när jag var i Tennessee och klättrade i en 350 miljoner år gammal grotta. Var ute i fyra timmar med pannlampa och hjälm, bland stalagmiter och stalaktiter, limestone, fladdermöss och vita tusenfotingar. Krälade på alla fyra, ibland på mage, ibland längs bergsväggar med rep, i lera och vatten. Att vara i kolsvart mörker utan några ljud alls omkring sig är någonting man knappt har möjlighet att vara med om i dagens samhälle; alltid är det någon ljusskugga som finns där, eller något ljud som surrar långt borta. Det var otroligt avslappnande att släcka pannlampan och bara sitta där, det kändes nästan som att jag inte hade någon kropp utan som att jag bara... hm, vet inte. Svävade. Eller knappt fanns till.

Samtidigt var klättringen otroligt utmanande och nästan lite småläskig... jag antar att jag har sett för många skräckfilmer. Man vet liksom aldrig riktigt vad som väntar i mörkret... Men det gick bra, jag kom tillbaka, dock med en blåaktig nyans på knän och armar, lerig som en flodhäst och med en skön värk i axlar och rygg.

Nästa helg drar jag till New York; staden som varken är mörk eller tyst...