Nu är allting så gott som klart med USA. Visumet fixat, biljetten bokad (åker 28/12 och hem igen 29/6) och jag har börjat småpacka. Sitter just nu och skriver min sista tenta innan jag sticker, har bara lite skolarbete kvar därefter men det är ingenting jag inte klarar av. Jag planerar, drömmer, längtar...

Trots det är inte allting som det borde. Jag har precis haft två sjukt oroliga dagar som har gjort att jag varken har kunnat koncentrera mig på tentaplugg eller på någon annan del i mitt liv heller för den delen. Drogen hade sitt värsta utbrott på mig någonsin; han gapade, skrek, kallade mig saker som satte knivar i hjärtat och skällde och svor innan han bestämde sig för att dra. Jag förstår honom. Jag har betett mig respektlöst och nonchalant mot honom. Ingenting som han förtjänar. Dessutom hände allting på MSN, såklart. När man har ett världshav emellan sig och är fattiga studenter som endast har råd att prata just där, så är det svårt att bli sams igen. Det är svårt att tolka varandras tonlägen, liksom. Svårt att titta varandra in i ögonen och minnas varför man är ihop.

Han stack. Och han var borta i två dagar. Inte ett pip hörde jag ifrån honom. Jag har gråtit blod, svettats, frusit, skakat, fått utbrott, varit förlamad, haft ticks i ansiktet och mitt hjärta har varit så tungt. Jag har oroat mig för hur det ska gå nu, när jag ska dit och allt, och när han inte vill ha mig längre. Nu när jag jag är klar för avfärd och han inte längre kommer vilja ta emot mig på andra sidan Atlanten.

Men idag så ringde han. Han sa att han inte hade mycket tid att prata. Men att han älskar mig. Vi lade på och jag fick ett utbrott. Grät så att jag inte längre kunde stå rakt. Trodde mina rödsprängda ögon skulle ploppa ut. Fick smärre migrän. Men det gjorde absolut ingenting. Han älskar mig. Det var det enda jag behövde höra. Jag har insett nu hur jävla förbannat dum i huvudet jag har varit. Vad har jag sysslat med? Om det så skulle finnas femton världshav emellan oss, så skulle jag fortsätta kämpa. Vi älskar varandra. Tack för att jag fick en chans till.

Och Carro, tack för att du är en sån fantastisk vän som har orkat med mig och mina hjärnspöken!