Ett kapitel ur mitt liv
Förbered er på en lång kärleksförklaring.
Jag kommer nog aldrig att glömma den där augustidagen när jag satt i baksätet i bilen och försökte läsa kartan. Undrade om vi var rätt, men så såg jag skylten. "Campus Futurum." Jag minns att jag log brett när jag såg husen och att jag konstaterade: "Här ska jag spendera de kommande tre åren." Jag var både nervös och förväntansfull. Så fort jag steg ur bilen för att bära upp mina grejer till mitt lilla studentrum kom två tjejer fram till mig. Det var Jessi och B och när jag såg deras leenden vet jag att jag tänkte att det här kommer bli bra... Den kvällen var det kräftskiva och jag träffade så många människor. Vi hade matkrig, drack kopiösa mängder av alkohol, kedjerökte, dansade, sjöng och drack öl ur tratthattar. Jag tänkte att alla var helgalna och att den där kräftskivan måste vara en väldigt speciell kväll. För mig var den det, för det var då jag förälskade mig i Jessi, men för de andra.. jag tror inte det. För det är så livet är på Campus. Närhet, kärlek, fylla, glädje och vänskap. Det är vardag. Den första terminen i Karlstad var alldeles galen. Nollning blandades med uppesittarkvällar, exchange student parties, temafester, bakispizzor, hångel och ett allmänt osunt men otroligt kul liv. Jessi och jag var galna; lät våra liv styras av tärningar, dokusåpor, goda skratt, kuksnack och finska fyllesånger. Freda, J, Danne, Robin, Jessi, Joelbiten, Daffnus, Isa, Anna Röd, Daniel, C, Kil, Lisa. Underbara älskade. Va roligt vi hade!
Den andra terminen hände ännu något makalöst. När jag trodde att livet inte kunde bli roligare dök plötsligt en amerikan upp på min fest. Jag som är en sucker för allt som heter internationellt var snabb med att lära känna honom. Det ena ledde till det andra och vi träffades allt mer. Hett sex ledde till passion som ledde till fisketurer, middagar och romantik. Första gången han sa att han älskade mig visste jag att jag var såld. Jag var hans och han var min, och när han på sommaren lämnade Sverige gick hela jag i bitar. Min själ, min kropp... mitt hjärta. Den tredje terminen var varken Jessi eller Drogen där och jag bodde i en korridor som jag vantrivdes i. Jag kände mig som en gammal bitterfitta och fann ingen glädje i någonting. Jag saknade. Det var det enda jag gjorde. Dock fanns en del ljusglimtar i min tillvaro. De hette Jontis och Oscar. Jag kommer för alltid att minnas våra Vaniljvodkekvällar och långa samtal. Jag kommer för alltid att minnas den där sista kvällen innan Jessica åkte, när vi alla satt på balkongen hela kvällen och sjöng och spelade gitarr.
När vintern kom reste jag till USA. Där stannade jag i ett år och det förändrade mig som människa, för alltid. Jag fick se och uppleva mer än jag någonsin hade föreställt mig. Fick lära mig att vara en ensam myra i New York, såg hajar från en strand i soluppgången i Miami, var på en judisk begravning, var i Hollywood, kysstes på en strand i San Diego, skakade hand med Bill Clinton, var i en trafikolycka i Kentucky, såg Chicago by night, firade både halloween och thanksgiving på amerikanskt vis, älskade på en bergstopp, badade i en oas i den mexikanska öknen...
I januari återvände jag till Karlstad och var uppriktigt ledsen att komma hit. Ville verkligen inte, jag ville ju vara i Drogens armar och i USA. Både förväntningarna och motivationen var låg och jag höll mig mycket i min lilla lya. Dock visade Kakan mig runt och jag lärde känna allt mer människor. Fantastiska, omtänksamma, underbara individer med stora hjärtan som jag är så tacksam för att jag har träffat. Den här terminen har varit otroligt bra! Synd att jag inte träffade mina nya vänner tidigare... och underbart att träffa mina gamla vänner igen.
Tiden rusade förbi och nu är Karlstad och studentlivet historik för mig. På allvar. Tre år av mitt liv som jag aldrig kommer att glömma. De har betytt mer än jag någonsin hade kunnat tro. Jag är en annan människa idag än den dagen då jag svängde in mot Campus. En starkare individ med väldigt mycket mer erfarenhet av både människor, akademia och världen. Och trots den sista tidens tunga tårar och ångest att lämna tror jag att jag är redo att vända blad. Jag kommer verkligen att sakna Karlstad och allt vad det innebär. Alla underbara dagar, nätter, människor, skratt, danser, middagar, ångestsöndagar, deeptalks... till och med deppstunderna kommer jag att sakna - de hade sin charm. För man var aldrig ensam. Jag kommer verkligen sakna precis allt, och älska dessa år in i mina sista.
Jag kommer nog aldrig att glömma den där augustidagen när jag satt i baksätet i bilen och försökte läsa kartan. Undrade om vi var rätt, men så såg jag skylten. "Campus Futurum." Jag minns att jag log brett när jag såg husen och att jag konstaterade: "Här ska jag spendera de kommande tre åren." Jag var både nervös och förväntansfull. Så fort jag steg ur bilen för att bära upp mina grejer till mitt lilla studentrum kom två tjejer fram till mig. Det var Jessi och B och när jag såg deras leenden vet jag att jag tänkte att det här kommer bli bra... Den kvällen var det kräftskiva och jag träffade så många människor. Vi hade matkrig, drack kopiösa mängder av alkohol, kedjerökte, dansade, sjöng och drack öl ur tratthattar. Jag tänkte att alla var helgalna och att den där kräftskivan måste vara en väldigt speciell kväll. För mig var den det, för det var då jag förälskade mig i Jessi, men för de andra.. jag tror inte det. För det är så livet är på Campus. Närhet, kärlek, fylla, glädje och vänskap. Det är vardag. Den första terminen i Karlstad var alldeles galen. Nollning blandades med uppesittarkvällar, exchange student parties, temafester, bakispizzor, hångel och ett allmänt osunt men otroligt kul liv. Jessi och jag var galna; lät våra liv styras av tärningar, dokusåpor, goda skratt, kuksnack och finska fyllesånger. Freda, J, Danne, Robin, Jessi, Joelbiten, Daffnus, Isa, Anna Röd, Daniel, C, Kil, Lisa. Underbara älskade. Va roligt vi hade!
Den andra terminen hände ännu något makalöst. När jag trodde att livet inte kunde bli roligare dök plötsligt en amerikan upp på min fest. Jag som är en sucker för allt som heter internationellt var snabb med att lära känna honom. Det ena ledde till det andra och vi träffades allt mer. Hett sex ledde till passion som ledde till fisketurer, middagar och romantik. Första gången han sa att han älskade mig visste jag att jag var såld. Jag var hans och han var min, och när han på sommaren lämnade Sverige gick hela jag i bitar. Min själ, min kropp... mitt hjärta. Den tredje terminen var varken Jessi eller Drogen där och jag bodde i en korridor som jag vantrivdes i. Jag kände mig som en gammal bitterfitta och fann ingen glädje i någonting. Jag saknade. Det var det enda jag gjorde. Dock fanns en del ljusglimtar i min tillvaro. De hette Jontis och Oscar. Jag kommer för alltid att minnas våra Vaniljvodkekvällar och långa samtal. Jag kommer för alltid att minnas den där sista kvällen innan Jessica åkte, när vi alla satt på balkongen hela kvällen och sjöng och spelade gitarr.
När vintern kom reste jag till USA. Där stannade jag i ett år och det förändrade mig som människa, för alltid. Jag fick se och uppleva mer än jag någonsin hade föreställt mig. Fick lära mig att vara en ensam myra i New York, såg hajar från en strand i soluppgången i Miami, var på en judisk begravning, var i Hollywood, kysstes på en strand i San Diego, skakade hand med Bill Clinton, var i en trafikolycka i Kentucky, såg Chicago by night, firade både halloween och thanksgiving på amerikanskt vis, älskade på en bergstopp, badade i en oas i den mexikanska öknen...
I januari återvände jag till Karlstad och var uppriktigt ledsen att komma hit. Ville verkligen inte, jag ville ju vara i Drogens armar och i USA. Både förväntningarna och motivationen var låg och jag höll mig mycket i min lilla lya. Dock visade Kakan mig runt och jag lärde känna allt mer människor. Fantastiska, omtänksamma, underbara individer med stora hjärtan som jag är så tacksam för att jag har träffat. Den här terminen har varit otroligt bra! Synd att jag inte träffade mina nya vänner tidigare... och underbart att träffa mina gamla vänner igen.
Tiden rusade förbi och nu är Karlstad och studentlivet historik för mig. På allvar. Tre år av mitt liv som jag aldrig kommer att glömma. De har betytt mer än jag någonsin hade kunnat tro. Jag är en annan människa idag än den dagen då jag svängde in mot Campus. En starkare individ med väldigt mycket mer erfarenhet av både människor, akademia och världen. Och trots den sista tidens tunga tårar och ångest att lämna tror jag att jag är redo att vända blad. Jag kommer verkligen att sakna Karlstad och allt vad det innebär. Alla underbara dagar, nätter, människor, skratt, danser, middagar, ångestsöndagar, deeptalks... till och med deppstunderna kommer jag att sakna - de hade sin charm. För man var aldrig ensam. Jag kommer verkligen sakna precis allt, och älska dessa år in i mina sista.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Vad fint skrivet babygirl!!! Fick en liten tår i ögonvrån och seglade tillbaka till tiden då vi bodde på trio 10. Tiden då vi bodde mittemot varandra och tiden då vi bodde ihop. Tänk vilken tur jag har haft som har träffat en vän, en underbar tjej, en varm själ en urmysig människa som dig!!!
Du är sjukt viktig för mig och kommer alltid att vara det, hur långt vi än bor ifrån varandra, för i mitt hjärta bor vi alltid mittemot varandra :)
Puss gumms!
Postat av: Isa
Självklart är "das bild" med. Haha. Klockrent inlägg men jag tror också att du är redo att lämna. Man kan inte leva i studentbubblan resten av livet. Däremot har man ju sjukt många roliga minnen att se tillbaka till!
Postat av: Evve
Alltså, åh jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och berätta :)
Trackback