Ännu en skolmassaker. Jag blir så förbannad och det gör så ont i mig varje gång jag hör om det. Skolan skall vara en plats för alla; en plats där man skall känna sig trygg och samtidigt trygga sin framtid. Universiteten finns till för att skapa möjligheter till bättre förhållanden. De skall vara fristäder där individer får möjlighet att låta tankarna flöda, föra sin talan och bli inspirerade. Istället förvandlas dem till utsatta platser där människor blir hotade och otrygga; där man tvingas reglera och kontrollera allt mer. Där unga studenter blir hämmade i sin utvecklan. Det är fruktansvärt att sådana incidenter kan hända, men vad kan vi egentligen göra åt det?

Skräcken att vara med om en skolmassaker är obeskrivlig. Jag minns bara hur rädd jag var när larmet om en våldsman gick ut på mitt universitet i USA.

Den här gången hände det i Azerbajdzjan. Frågan är om det kommer riktas lika mycket uppmärksamhet och generera i lika många diskussioner den här gången som tidigare. Azerbajdzjan har ju aldrig fått särskilt mycket uppmärksamhet; dessutom är det muslimskt. "Och vi vet ju alla hur galna de där muslimerna är, eller hur var det..?"


Tidigare inlägg om skolmassakrar finner du här, här, och om mitt eget lilla skräckscenario där och här.