Det har varit ett nöje. Verkligen. Men det är dags att ta farväl nu. Det är alltid smärtsamt.
Ett år har jag varit här. Har träffat underbara människor, haft härliga samtal, bättrat på mina intressen för konst, ödlor, pianospelande, antropologi, raquetball, salsadans, magdans, matlagning och andra kvaliteter som jag inte förrän nu visste att jag satt på. Jag har utvecklats som människa och som flickvän. Har sett mycket, lärt mig mycket... Har besökt en alldeles ny kontinent, ett tiotal delstater och ännu fler städer. Jag borde vara lycklig och nöjd.

Men att lämna är svårt. Idag var jag på avskedsmötet för de internationella studenterna. Alltså mig inkluderat. Nu är det snart över. Om exakt en vecka har jag lämnat Boone, kanske för alltid. En vecka. Gone for ever? Det är alltid så konstigt att lämna, speciellt när man inte vet vart man kommer att landa. Jag är nog lycklig, men det dröjer väldigt länge till innan jag blir nöjd.