Tsunami

Så snart du tror att saker har ordnat upp sig; att du har ditt på det torra och börjar koppla av, så kommer den där bitchslapen som får dig att vakna till liv igen. Det kanske är det som är lite av charmen med livet - det oväntade; den där ovissheten som liksom alltid tycks ligga någonstans i själen och börja gro vid första solglimt eller vattendroppen. Åtminstone är det så mitt liv brukar fungera. Eller inte fungera. Jag vet ju som sagt inte riktigt hur det ligger till.

Någonsin.

Jo, en sak är säker. Det är att denna gången är precis likadan som alltid. Det jag trodde var solklart har rivits upp med rötterna och nu står jag väldigt ostadigt igen. Hänger löst, som de säger i realityserierna. Jaa, det är okej, det löser sig säkert den här gången också, men det var faktiskt annorlunda nu. Jag ville-ju-så-gärna ha det där trygga. Det där 27+ -livet som jag trodde jag aldrig skulle vilja ha men som jag med jämna mellanrum nu avundas andra. Det kanske kommer för mig också. Som en tsunami kanske det sveper över mig vilken sekund som helst, när jag minst anar det.

Det märks kanske inte så mycket utåt men det stormar mycket i Annarki. Framförallt innanför köttets väggar. Det är känslovågor, ups and downs, tårar och gapskratt varvat. Många spontana idéer som aldrig riktigt tycks bli förverkligade. Kanske ska jag bara dra igen. Göra drömmarna sanna. Kanske lära mig surfa. Ta en yogakurs i söderhavet. Lära mig spela spansk gitarr i latinamerika. Eller flyga drake.

Någonstans.

Men samtidigt vill jag inte härifrån igen. Jag vill ju faktiskt vara här nu. Spänna mina karriärsträngar och satsa helhjärtat på att bygga en bra grund att stå på. Någonting som står emot när flodvågorna kommer. Men då allt verkar strida emot mina nyfunna principer så börjar jag fundera på att någon försöker säga mig någonting. Är det kanske inte meningen att jag ska koppla av? Är det menat att jag ska erfara någonting annat trots allt? Vad? Vem? Vart?

Men vad spelar det för roll egentligen? En vacker dag när jag minst anar det så kanske jag skrattar åt alltihop.

Kommentarer
Postat av: Therrorese

Nej, ingen försöker säga dig något. Gå på känslan. Du vill vara kvar där du är. Du vill spänna karriärsträngarna. Då är det det du ska göra. På ett eller annat sätt. En lösning kommer. Geinte upp för lätt och fly till något som du inte egentligen vill. ven om det kan vara enklare och kännas som en lösning. Lösningen är bara tillfällig. Du vill ju ha det trygga. Den bra magkänslan. Inte den flyktiga förstunden spontana drömmen eller idén.

Satsa på dig själv nu. Spänn bågen och sikta högt. Högre än förut. Du är så bra och så värd det!

2009-12-03 @ 23:15:49

Kommentera inlägget här:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-mail:

Bloggadress:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback