Det blaser stormvindar uppe i Appalacherna. Inte sa manga andra kan lagga marke till dem, men vi kan. Ena stunden ar livet fantastiskt bra; vi ar alldeles tokkara och alskar och sjunger och dansar.. andra stunden ar vi sa arga att vi knappt kan se pa varandra. Det ar storm, inom oss. Vi vill bada att det ska fungera, vi kampar och tror pa oss. Samtidigt, sa fort nagonting gar fel sa blir vi sa frustrerade over att det inte langre ar sa perfekt som det alltid varit, att vi blir forbannade... och vanligtvis pa varandra. Bada tva onskar lagga ned dramat, vi vill bara vara liksom... Forhoppningsvis ar detta bara en svacka.
    Om lite drygt en manad reser jag hem till Sverige pa semester. Nar jag ar dar sa kommer vi att fa svaret. Da kommer vi inse om vi saknar varandra, hur mycket vi tycker om varandra... eller hur lite. Det ar svart att se klart nar han star framfor mig precis hela tiden. Vi bor tillsammans; gor allting tillsammans, och vi bada trivs med det. Men ibland blir det for mycket, och da borjar stormvindarna vina igen. De gor ingen lyckligare nar de forvandlar allting som precis var rosarott till en stor svart sorja. Varken han eller jag vill att de glada fargerna skall forsvinna. Vi har nagonting bra och vi gor allt vi kan for att behalla regnbagen. Far bara hoppas att det racker.