Kom hem för ett tag sedan. Har varit ute på middag med mina söta vänner Carro, Kil och Daffnus. Det var den sista middagen på väldigt länge, eftersom både Carro och jag drar snart. Känns skumt. Känns skumt att det bara är en vecka kvar till jullovet, två och en halv vecka kvar till USA. Det är en konstig känsla. På något vis, efter all förberedelse, väntan och längtan, känner jag mig inte riktigt förberedd på att åka. På något vis så har allting gått så snabbt. Samtidigt så längtar jag halft ihjäl mig och den längtan tär på mig. På min kropp och på mitt psyke. Jag antar att jag börjar få lite smått resfeber.

Att resa så långt bort och till ett ställe mest på grund av en kille, någonting jag lovat mig själv att aldrig göra igen, är nervöst. Dessutom kommer jag att gå på en amerikans skola tillsammans med amerikaner, och trots att jag är duktig på engelska, är jag orolig att jag kanske inte klarar tempot. Skolan där är helt annorlunda mot de två dagar i veckan jag har på skolan här. Jag är också nervös över att jag inte kommer att passa in riktigt; jag gillar ju stora och feta trancefester, att klä upp mig och att dansa tills solen går upp. Jag gillar ju att vara fin även i skolan och shopping gör mig lycklig. Boone är en väldigt liten stad med starka hippie-influenser. Man ska inte vara för mycket, liksom. Ingen har paljettkjol där. Jag kommer att ta med min ändå.

Men även om jag är nervös så vet jag att allting blir bra. Jag kommer att få uppleva en helt ny del av världen, pricka av de där platserna på kartan som jag alltid drömt om att få besöka. Träffa nya människor, samla nya erfarenheter. Mitt liv kommer att se helt annorlunda ut, men det kanske är precis vad jag behöver. Det är vad jag vill ha. Förändring är någonting jag alltid söker, och det är både på gott och ont.